Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Det konstitutionella statsskicket efter 1809 - §72. Föreningen med Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den norska
grundlagens
karakter.
668 Det konstitutionella statsskicket efter 1809.
myndare ... eller utéfningen af den verkstillande makten
under konungs sjuklighet eller frånvaro äga båda folken
lika ostridig rätt att med till verkan jämngoda röster gifva
sin mening till känna.> Det var till dessa »gemensamma
rättigheter», som likställigheten utsträcktes. Norge hade en
gång afträdts till konungen aft Sverige för att bilda ett med
Sverige förenadt rike. Det norska folket fick nu äfven
af svenska ständerna de viktiga rättigheterna erkända att
på jämlikhetens grund deltaga med dem i val af konung,
tronföljare och förmyndare samt uti interimsregering under
konungs sjukdom eller frånvaro.
Eidsvoldsgrundlagen hade innehållit en paragraf (33)
om utrikes styrelsen. Den ströks helt enkelt under öfver¬
läggningarna mellan stortinget och de svenska kommis¬
sarierna. Meningen därmed kan ej ha varit någon annan,
än att dessa ärenden öfverlämnades åt konungen att sköta
med de organ, som han för dem redan ägde. Riksakten
berörde — olyckligt nog för/öfrigt) — ej direkte denna
fråga, troligen af det skäl, att den ej mötte i norska
grundlagen, men den förutsatte som sjilfklart (jfr § 7 om
interimsregering), att det var den svenske statsministern
för utrikes ärendena, som för de båda rikenas räkning
skötte dessa. Det måste anses som ett axiom från svensk
sida. Att åter konsulatväsendet äfven den tiden lydde
under utrikesdepartementet och utgjorde en integrerande
del af detsamma, ehuru det äfven sorterade under andra
myndigheter, tr uppenbart.! Uti detta låg visserligen
en inskränkning i Norges själfständighet och likställighet,
men det var ju denna enhet i utrikes ärendenas ledning,
som skulle utgöra Sveriges egentliga vinst och den visser¬
ligen ofullständiga ekvivalenten för Finlands förlust.
Hvad karakter norska grundlagen skulle få efter riks¬
aktens antagande blef ej klargjordt. Den senare upptog
ej, såsom redan nämnts, alla dess unionella bestämmelser,
bland andra icke den viktiga § 25, férsvarsparagrafen.
Att svenska riksdagen efter riksaktens antagande icke hade
något att säga öfver norska grundlagen, är tydligt. Men
! Se kansliordningarna 1801 och 1809.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
