Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ne, Alrik, och Erik o. s. v.
Frun, som icke var något lärt fruntimmer, kunde dock genast
svara: ”kära barn, det är ju svenska historien!”
Vilket lysande bevis för att den berömda satsen nedträngt i
folkmedvetandet (genom kungliga lärobokskommissioner); hon,
den enkla fäbohyddans okonstlade dotter, kunde framstamma
namnen på älskade konungar innan hon visste något om deras
lysande bedrifter, såsom att drunkna i mjödkar, slåss med
betsel, gå in i stenar och dylikt.
Vilket dräpande argument för våra dagars mest snillrika och
djärva historiska sats: det personliga är det högsta i historien!
(Det personliga kan även ha en mycket ful betydelse, såsom då
man kallar en kritik, ett angrepp, en satir personlig.) I
regeringens nu gällande lärobok i svenska historien hava vi nyss sett den
djärva satsens hälsosamma frukter i tillämpningen. Sålunda
börjar Carl XV:s, det vill säga: Svenska Folkets historia 1859—1872
på följande uttrycksfulla sätt: ”Konung Carl XV, som vid 33
års ålder besteg Sveriges tron, var till det yttre en högrest,
kraftfull gestalt med sköna manliga anletsdrag.” Detta är det
personliga i historien; detta är det högsta! Ja, i sanning, högre kan
man icke komma. Vi hava haft tillfälle att se manuskriptet till
en ny lärobok i svenska historien, där den banbrytande idéen om
det personliga blivit genomförd med hänsynslös konsekvens och
totalt brutit med den gamla åsikten att Svenska Folkets historia
är dess konungars. Författaren, som är död (han dog av
förskräckelse då han läste genom sitt manuskript) och icke lämnar några
barn efter sig, som kunna få umgälla hans brott, hyste den
meningen att Sveriges storhet daterar sig från Carl XII:s död. Han
drog icke i betänkande att uttala vissa bekanta sakförhållanden
såsom att Carl XII flydde från Pultava (i en förfärlig motsats
till poemböckerna som påstå att han icke kunna vika); vidare
påstår han bestämt att samme konung var feg, då han aldrig
vågade stå för sina dåliga handlingar, såsom då han anklagar
Lewenhaupt inför domstol såsom orsaken till sitt nederlag vid
Pultava; han var feg, säger samma avlidne författare, då han
behandlar Sverige som ett erövrat fiendeland, men skjuter fram
Görtz som ansvaring; han var kommunard då han upphävde
äganderätten, men han var icke kommunard då han slog falskt mynt
eller tillgrep enskildas tillhörigheter. När vi läsa sådant, gamla
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
