Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De lycksaliges ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta var en oväntad konkurrent, vilken nog skulle, om han, som
troligt var, hade sällskap, göra dem stor avbräck. Han beslöt
att locka apan till sig och antingen fånga honom eller döda
honom med en sten. Han gick bort och sökte sig en melon av största,
gulrödaste sorten och med denna i ena och en sten i den andra
handen nalkades han trädet där apan satt.
Först började han smacka med tungan: apan lystrade och
kastade en banan i huvudet på Lasse.
— Coco, fortfor Lasse och visade melonen.
Men apan svarade icke utan rände ända upp i trädets topp,
vilken böjde sig under tyngden som en sprättbåge.
— Coco, min gosse, lockade Lasse, kom hit, skall du få något
gott.
Men Coco kom inte, utan slog bakut och bar sig oanständigt
åt, så att Lasse icke hann undan, utan skummande av raseri
bröt ut: Tusan djävlar! Tusan djävlar!
Vid dessa ord satte sig Coco på en gren och tycktes gripen av
djup rörelse. Han skrapade näsan mot en bark, och tårarne
pärlade ner för hans skägg. Lasse hörde honom sucka, men höll sig
ännu på vederbörligt avstånd.
— Hör du, din hundra djävul, vill du inte komma ner och
smaka på min melon, din hundra djävul!
Apans rörelse syntes tilltaga, och Lasse blev icke mindre djup,
då han hörde en mänsklig röst uppe ifrån bananen.
— Hemlandstoner, fosterjord och vänner; mina ögon gråta
över din säd; aldrig har Norröna tunga klungit så ljuvligt i mina
öron, och mitt hjärta är fyllt såsom ett kärl, såsom en kalebass,
när eftersommarsolen fyller den med mjölk och kärna!
— Jag tror, ta mig fan, det är pastor Axonius, utbrast Lasse.
Och med ett: jag är densamme, störtade prästen ner ur bananen,
och i en enda lång omfamning lågo de båda landsmännen vid
varandras håriga bröst, badande i prästens tårar.
— Hur i Herrans namn har ni kommit hit? blev nu Lasses
första fråga. Vi vräkte ju er i sjön, eller hur? Har någon valfisk
uppslukat er och sedan spytt er i land?
— Jag är icke spydd i land, sade prästen, men jag är simmad
i land.
— Berätta, berätta, sade Lasse.
Prästen torkade sina tårar med ett pisanglöv och satte sig på
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
