Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De lycksaliges ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa ”kalvar”, som de kallade dem; men ändå mer föraktade de
dem, när de fingo åse en slakt, då under de råaste handgrepp de
bundna djuren utan tecken till motstånd nerstuckos och blodet
avtappades. Det var en syn så vidrig för jägarne, vilka sällan sågo
dödskampen och aldrig en blodsutgjutelse. Peter Snagg, som var
chef för jägarne, kunde icke nog uttrycka sin sorg och sitt
för-akt över råhetens framsteg. Värre blev det, när man började
bränna skogarne och människorna började äta ”gräs som djur”.
För det första ansåg Peter, att skoga mes förstörande komme att
fördärva jorden; vidare ansåg han fånigt att odla gräsfrön, då
sådana ofantliga ytor upptagas av torra strån!
— Vilket snuskigt, eländigt, förfäat folk, utbrast han, då han
såg dem, böjda över hackan och spaden, gå och påta i jorden,,
som, när hon givit en skörd, måste gödas med spillning. Så långt
har råheten kommit, att de äta träck! Släpa de inte ut sådan ur
ladugården på åkern, och släpa de inte sedan in säden, som vuxit
upp ur den, i ladorna. Fy raggen, ett sådant folk! Och så bygga
de täta stugor av bjälkar, som inte luften kan komma in i; och
där sätta de sig ner och stinka och elda, så att när de komma
ut i friska luften, så må de illa. Och så få de aldrig se annat
av-världen än sina brända åkerlappar och sina kära träckhögar
utan-för ladugårdsknuten. Tänk, vad de skola bli kvicka och trevliga
av en sådan sysselsättning!
Lasse, som ännu någon gång sammanträffade vänskapligt med
Peter, brukade disputera med honom och invände alltid, att
åkerbruket gjorde människorna fredliga, ty den som hade sin gröda
under bar himmel, den aktade sig för att få ovänner, som kunde
ta bort hans skörd, medan han sov.
Men Peter invände återigen, att en människa, som ägde något,,
den kunde aldrig sova lugnt och skulle alltid leva i oro för att
mista. Och, fortfor han, huru bunden vid jorden skulle han icke
känna sig, huru svårt skulle han icke ha att skiljas från detta
eländiga livet, då han lämnade sina ägodelar vind för våg. Ett
slagregn, en hagelskur, ett nerbrutet stängsel kunde ju när som helst
tillintetgöra arbetets frukter. Ett räddhågat släkte skulle av allt
detta komma att uppstå, ett slaviskt, förfäat folk skulle han få av
dessa jordpåtare, vilka till sist skulle ingro i den föreställningen,,
att världen bara bestod av deras jordlappar.
Lasse fick snart se följderna. Trälarne, vilka voro dyrfödda och
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
