Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De lycksaliges ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som ingen jord ägde, och sålunda uppstod en jordadel bredvid,
men under det råa våldets eller tjuvadeln.
Men tjuvadeln voro oroliga herrar, hos vilka glada minnen från
jägartiden ännu levde, och för att ha något att roa sig med slogo
de under sig de få jaktmarker, som ännu funnos kvar, och
bönderna förbjödos att bära vapen. En annan uppfinning, som dessa
tjuvar även gjorde och vilken väckte alla bönders rättmätiga
harm, bestod i att tämja vargar, vilka dock aldrig blevo tamare
än att de lydde sina herrar, men beto alla andra. De föregåvos
vara för jaktens skull, men voro egentligen till för att skydda
tjuvgodset, medan tjuvarne sovo rusets sömn. Detta tjuvarnes
kompanjonskap med vilda djur retade bönderna ofantligt, men
numera hade de icke något hopp om att göra sina röster hörda.
Slutligen började herrarnes jaktlystnad taga riktningen mot
varandra, och de gjorde små utfall mot varandras tom. Bönderna
blevo alltid de lidande, ty deras åkrar trampades ner av
herrarnes hästar, ty herrarne hade även ingått förbund med dessa i
krafter dem överträffande djur. Bönderna, som voro vapenlösa,
förmådde intet mot beväpnade män och vilda djur. Men de
klagade hos Lasse. Denne, som sett sakerna allt mer intrassla sig,
fann icke på annan råd än att beväpna bönderna och med deras
hjälp och sitt eget krigsfolk tukta herrarne. Och så gjorde han.
Därpå återstod endast att ta steget ut, och han lät utropa
sig till hövding över alla hövdingar eller kung. För att ge mera
glans åt företaget ställde han till en stor kröning. Klädd i en
röd vargskinnspäls med igelkottskinn och en bävermössa med
fjädrar av nötskrikor, lät han ute på en stor äng smörja sig med
tjära omkring munnen av Uffka, varpå hela folket måste avlägga
en ny ed på helvetesläran och svärja på att Lasse var sänd av
Gud, och att dynastien Hulling härstammade från Japhet Noaks
son, varför alla de andra tornhövdingarne skulle vara honom
un-dergivna och ge honom skatt. Detta senare var ingen svårighet
för dem, ty de lade bara en ny skatt på sina bönder. Och
sålunda var Lasse I av ätten Hulling smord till konung med Guds
nåde. Men för att ge mera värdighet åt konunganamnet lät han
skriva sig: Lasse I Hugo, av Hulling von Japhetson.
Nu inträdde en tid av tämligen stort lugn. Helvetesläran hade
nämligen gripit omkring sig och fruktan för döden var så stor
att få brott begingos.
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
