Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De lycksaliges ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPITEL 10
Sonen, som nu besteg tronen, kallade sig rätt och slätt Anders
VII, av vad anledning vet man ej, men man tror att det var för
vissa historiska förutsättningars skull. Under hans regering
upp-stodo de sköna konsterna. En bagargosse stod nämligen en dag och
knådade deg; han skulle göra en kuse, men han gjorde i dess
ställe en get. Professorn i Schoschospråket, som händelsevis gick
förbi fönstret där gossen stod och arbetade, fick upp ögonen för
hans stora anlag och lät honom göra en get av lera i stället för
av deg, och brände den sedan i en ugn.
Med målarkonstens uppfinning förhöll sig annorlunda. Man
hade länge observerat i en viss instängd trakt av ön att en mängd
sysslolösa kolargossar togo kol och ritade på stockarne. Först
ritade de oanständigheter, men sedan ritade de av allt vad de
sågo. Man trodde först det var ett slags mani eller idioti som
brutit ut, ty det var verkligen kuriöst att se en hop ynglingar
ränna omkring som skator och rita av allt vad de sågo. De ritade
av bord, stolsben, hus, träd, stenar, morötter, skottkärror, hundar,
kattor, allt möjligt som de fingo fatt i. Förgäves sökte
föräldrar-ne få dem att överge de där grillerna och göra nytta, men det
var omöjligt. De gräto och sade att de hellre ville svälta och dö
än de läto bli att rita av. Det var verkligen en mani.
När saken kom inför Anders, blev han först mycket ledsen, ty
han älskade sitt folk såsom endast en furste kan göra det. Han lät
sedan spärra in dem i ett hus, där de ohejdat fingo ägna sig åt
sin mani och under kungligt beskydd. Han anställde experiment
med dem, och en dag lät han femtio maniaci avrita ett och
samma stolsben. Men se, det fanns inte två avritningar som voro lika.
Filosofer, som tillkallades, förklarade, att det berodde på den
personliga uppfattningen. Anders, som icke trott på att den
personliga uppfattningen av ett stolsben kunnat vara något filosofiskt,
insåg nu sitt misstag och trodde på avritningens djupa betydelse
såsom ett moment i andens liv, och han lät utnämna den
skickligaste avritaren till professor. Denne skrev strax därpå en
avhandling om avritningens innehåll och form. Ur det väl valda
exemplet ett stolsben, som var prisämnet, deducerade han:
stolsbenets innehåll, det var den personliga uppfattningen, stolsbenets
form, det var avritningen. När innehållet och formen täckte var-
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
