Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sockerförande rotknölar under det saftgröna blastret; i vägkanten
följer vägvårdan eller vilda cikorian och på banvallen det
exotiska harriset av den sydliga ginstfamiljens guldblommiga släkte;
torvhägnet bindes av korgvidet, vars grönskande spön aldrig få ro
för havsvindarna; uppkörseln till herrgården är bevakad av
kana-da- eller virginiapoppeln, någon gång av den lombardiska. Det är
ett fullkomligt främmande landskap för den hemmasittande
uppsvensken, men för den bereste är det ett nordfranskt.
Där slätten åter tager ryggstöd mot en ås, där möter först
den skånska hagen, så olik sin nordligare namne. Förposterna
mot den överallt framträngande åkern utgöras av de elegantaste
benvedsbuskar, hagtorn, slån, cornell, vildapel, getapel och
brakved, allt sammanvävt av vildhumle, vindor, kaprifolium.
Intränger man en höstdag särskilt i denna småskog, då solen bryter mot
nyss regnbegjutna löv och belyser det lilla vildäpplets rödgula
facer, de rosenröda trekantiga benvedsbären, hagtornets eldröda
och slånbuskens daggblå frukter, förvånas man över den yppighet
som underskogen mäktar utveckla under väldiga ekars, askars och
lindars hägn, på samma gång man tjusas av det fina luftiga
behaget i grenarnas rytm, i kvistarnas utsökta teckning och
bladverkets prydliga anordning.
På den dävna myllan synas ännu i hösten hamnar av sydliga
gräs och örter, såsom jättegröet, förtjänande plats i en
makarts-bukett, och skogsstarren; Corydalis cava, hålnunneörten, Rumex
sanguineus, skogssyran, Gagea spathacea, hölster-vårlöken,
Galeob-dolon luteum, gulsugan och den för bokskogen karaktäristiska
Circcea med det rena parisiska tillnamnet lutetiana. Följa vi
den lilla bäcken, som sakta rasslar mellan trädrötter och skiffrar,
upptäcka vi nordbor snart den ofantliga skillnaden mellan denna
självsådda park och vår steniga hage, där, mellan mossklädda
bergknallar och block av gråsten under aldrig mognande
barrträd och masurbjörkar, den krympta enen bildar underskogen vid
sidan av ljungen och lingonriset, där blåklockan och kovallen
pryda de snaggiga gräsdukar som kunna breda sig mellan
trädrötter och stenar. Jämförelsen får icke anses förhatlig, och må den
utfalla efter tycke eller icke, olikheten framgår dock alltid.
Vandra vi återigen ut på slätten och draga oss uppåt landet,
över torvtäkter, förbi mergelgravar, utåt leriga stubbåkrar, där
gåsflockarna leta kom, skrämma vi kanske upp en rapphönskull,
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
