Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skogen ända ner i stranden, ligger skogssjön. Ett bergras, bildai
ett rev ute i vattnet, och på detsamma hava martallar klättrat
ut balanserande på stenarna. Mellan strandblocken i en udde
står en gulnad björk, lutande sig ut över vattnet som om han
sökte se efter huru långt det var till botten. I en uppgrundad vik
viskar den svarta kolvassen gamla mörka sagor om mylingar och
skogsmän, blodshämnd och dulgadråp. Och mitt i sjön ligger ett
stenrös bildande en holme, bevuxen med granar, vilka smalnat
ihop sig för att få rum, svartnat av fukten och blivit överdragna
med skägglavar, så att de likna cypresser. En flytande kyrkogård
på ett svart vatten.
Det är till en sådan obygd de sista exemplaren av en för
odlingen flyende fauna dragit sig undan. Här kan man ännu någon
gång råka in i en tranedans, stöta på en hägerkoloni, kasta ett
flyktskott efter en svart stork. Och råkar fiskaren en mörk natt i
sina garn få fatt i den sällsynta fisken malen, skall han
möjligen senare ge anledning till löpande rykten om den stora
sjöormen.
Men vi draga åter mot norr och sänka oss vid Nässjö ned
emot Jönköping. Furuskogen tunnas ut, ek och björk komma igen,
milda fuktiga vindar möta, och från ett halvt avlövat
höstlandskap inträda vi i ett ännu grönskande sensommars; det bär utför
med stark fart då vi åka ned för småländska höglandet, som här
vräker ner en del av sina vattensamlingar genom det praktfulla
Huskvamafallet, och så äro vi nere vid det ljusa innanhavet
Vättern.
Vi hava dragit mot norden en hel geografisk latitudgrad och
likafullt uppnått ett sydligare klimat, ehuruväl berggrunden
endast förvandlats från granit till gneiss. Lind, ek, alm, även rätt
stora bokar synas här, norr om den officiella bokgränsen; och
ifrån Smålands mörka furuskogar och svarta insjöar hava vi nått
ett ytterst ljust, solbelyst landskap med långa synkretsar.
Orsakerna till denna anomali få vi söka dels i landets sänkning från
högland till relativt lågland, frånvaron av djupa skogar och träsk,
samt framför allt i närheten av ett innanhav, som lämnar
vindarna fritt spel och vars speglande yta måste antagas verka som
reflektorn i en väldig solmaskin. Understödjas dessa verksamma
faktorer av berggrundens övergång till yngre avsättningslager
såsom på Visingsö, trakterna kring Gränna och Omberg, antager
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
