Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett annat tillfälle skildringen av strövtåget från Råbäcks trolska
lunder upp genom körsbärsskogarna till hjässans granparker,
fortsätta vi på det resfärdiga tåget ner åt Falans bördiga slätter och
lägga strax vid Sörby station märke till en ny förvandling av
landskapet. Här upphöra nämligen de sedimentära lagren, och
geologiska kartbladet förkunnar att vi åter inträtt i gneissens
regioner, samtidigt med att resehandboken anger grannskapet av de
bekanta Svältoma.
”Ljung, sten, en, småtall, våt tuväng, hårdvall; stenregn,
skorviga björkar”, så lyda ögonblicksannotationema medan tåget ilar
ned till Herrljunga. Vidare: ”Stensvälta med en-skelett, ensvälta
utan ljung med starrtuvor och sten. Björksvälta i madäng med en
och sten. Björkmosse med stenknallar och mjölonris. Ung tallmo
med en, björk och ljung; därpå en torvsvälta och så floden
Lidan.” Beskrivningen är lika entonig som landskapet, men ger en
god illustration till de båda berggrundsformationernas olika
förmåga att alstra.
Efter Vårgårda station upphöra Svältorna och vi hava nu
inträtt i en region där västkustens klimat börjar kunna utöva sitt
inflytande. Egendomlig är även här bergens form, ehuru den
kanske mindre beror av formationen, som här utgöres av en
bandad järngneiss i likhet med Södermanlands, som även är bandad,
men däremot är granatförande. Den som färdats på tåget mellan
Vänersborg och Göteborg har nog lagt märke till dessa halvhöga
gråstensvallar, vilka följa älven och järnvägslinjen i två nästan
jämnlöpande kedjor och vilka slutligen omringa Göteborgs
stadsplan med sina något tröttsamma linjer. Dessa berg föra nästan
ingen skog, men hava på sina pallar ett enstaka lövträd, ek eller
björk, stundom bok, som trives alldeles förträffligt på sin
skyddade plats, och vid bergets rötter frodas buskar och halvträd,
givande en vacker motsättning mot det sterila bergets grågula döda
toner. Det är dessa berg, vilka utåt Bohusläns skärgård stiga i
höjden, antaga de mest växlande, ofta ståtliga former, varierande
i färgen efter luftens mer eller mindre mättade fuktighetshalt,
solens ställning till tavlan, årstiden och så vidare. Skiktade utan
att vara skiffrar, sönderfalla dessa gneisser i stalp, trappgavlar,
lodräta branter med rösen nedanför. Såsom järnförande bli de
lätt svarta eller rostfärgade, och i havsstranden brytas de lätt
sönder i skarpkantade block, som bilda en praktfull skoning, tack-
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
