Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stora grusharpan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som du inte ska ta i mun, för då är du fast! Nå, det är bara
dumma aborrar och mörtar som låter narra sig. Så nu vet du det!
Men nu började tångskogen med musslor och snäckor att gunga;
och det hördes ett plaskande och trummande, och så sköt en stor
röd valfisk fram över deras huven; han hade en stjärtfena lik
en korkskruv som han arbetade med.
— Det är ångbåten! sa den gamle ålkusan. Maka åt dig!
Ja, så blev det ett fasans buller däroppe. Det trampade och
klampade, när de byggde bro på två sekunder mellan båten och
land. Men det var svårt att se, för de släppte ut sot och oljor
däroppe.
Det var något mycket tungt på bron, så att den skrek, och
några karlar satte i att sjunga:
— Å baxa med den! — För hå! hej med den! — Å! samsa
tag! — För hå, hej med den! — Å, jämka m’en! — För hej
med den!
Nu skedde något som var alldeles obeskrivligt. Först lät det
som när sextio dalkarlar spräcka ved; så öppnades en grop i
vattnet som räckte ända ner på sjöbotten, och mellan tre stenar stod
ett svart skåp som sjöng och spelte så det klingade och klangade,
alldeles intill ålkusan och hennes son, vilka gå vo sig ut på djupet.
Nu hördes en röst oppifrån som skrek:
— Tre famnars vatten! Det går inte! Låt en ligga, för det lönar
sig inte ta opp det gamla skrället som kostar mer i lagning än
det är värt.
Det var bergmästarn som fått sitt pianino i sjön.
Så blev det tyst; stora rödfisken slog sig ut med skruvfenan,
och det blev ändå tystare. Men när solen gått ner, började
blåsten; svarta skåpet ner i tångskogen gungade och dunkade mot
stenarne; och vid varje stöt spelade det till, så att fiskarne i
trakten kommo simmande för att se och höra.
Ålkusan kom först för att skåda; och när hon kunde spegla sig
i skåpet, sade hon: — Det är ett spegelskåp!
Det var logiskt, och därför sade alla: — Det är ett spegelskåp!
Så kom en smörbult och luktade reda på ljusstakarne som blivit
kvar; och det satt ännu ljusstumpar nedbrända i piporna. — Det
här duger äta, sa han, bara inte snärten vore.
Så kom en stortorsk och lade sig på trampen; men då blev ett
dånande ini skåpet, så att alla fiskarne flydde.
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
