Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stora grusharpan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Inte. Det är sjöjungfrun.
— Det finns inte någon sjöjungfru har magistern sagt.
— Det vet inte magistern.
— Ja men hör ändå.
De hörde en lång stund, och så gick de sin väg.
Ett par nykomna badgäster satte sig ner på bryggan; han såg
i hennes ögon som speglade hela den rosiga solnedgången och
de gröna stränderna. Då hörde de musik som glasharmonika, men
i nya tonarter, sådana endast de hade drömt, de som ville göra
nytt på jorden. Men det föll dem icke in att söka utom sig, ty
de trodde att det sjöng inom dem.
Så kom ett par gamla badgäster som kände knepet; och de
gjorde sig ett nöje att säga högt:
— Det är bergmästarns sjunkna fortepiano.
Men bara det kom nya badgäster, som icke kände sveket, så suto
de och undrade och gladdes åt den okända musiken, ända tills
det kom några äldre badgäster och upplyste dem om sveket. Sen
gladdes de icke mer.
Men spelkistan låg där den låg sommaren ut; och spiggarne
lärde ut sin konst åt abborarne, som kunde bättre. Pianot blev
ett aborrgrund för badgästerna; lotsarne satte nät omkring det,
och en vaktmästare försökte en dag att torska i det. När han fått
ner torsklinan med gamla klocklodet och skulle dra opp, hörde
han en löpning i X-moll, och så satt kroken fast. Han lirka och
röck, och slutligen fick han upp fem fingerknotor med ylle på
ändarne, och det knäckte i benen som på ett benrangel. Då blev
han rädd och slängde bytet i sjön, fast han visste vad det var.
Så kom rötmånan, när vattnet blev varmt och alla fiskarne
gingo sin väg ut på djupet för att söka det svala. Då blev musiken
tyst igen. Men augusti månsken kom och badgästerna höllo
regat-ta. I en vit båt sutto också bergmästarn och hans fru; och de
roddes sakta fram och åter av sina gossar. Som de rodde på det
svarta vattnet, vilket var försilvrat ovanpå med lite
mattförgyllning därjämte, hörde de en musik under båten.
— Haha! sa bergmästarn, det är vårt gamla skrälle till piano!
Haha!
Men här tystnade han, då han såg sin hustru böja huvudet
djupt mot bröstet, som man ser pelikanerna på bilder, liksom hon
ville bita sig i barmen och dölja sitt ansikte.
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
