Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anden i flaskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dören i Washington. Ambassadören svarade per telegraf: Känner
inte James Anderson. Nu ansåg Lillköpings riksdagsman av
oppositionen, att en ambassadör, som icke hade mera reda på sig än
så, borde prickas; därför interpellerades utrikesministern och
an-manades göra en påminnelse hos ambassadören. Då ministern
vägrade, föll hans kungliga proposition; och han måste avgå
dragande med sig hela ministären. Det blev kris, och som nya val
före-stodo, infördes James Anderson på programmet.
Det var rysliga dagar för vår tidningsman. Han höll sig
instängd, tänkte resa till Amerika, men hade inga pängar. Ritarn
och han sutto på var sin stol i kammaren med nedfällda
rullgardiner. De levde i en skräck, väntande få se polis och militär bryta
in; ibland tyckte de sig höra James Anderson själv i trapporna.
Slutligen fattade tidningsmannen ett beslut.
— James Anderson måste dö, eljes äro vi förlorade.
— Men om han dör, så ligger Lillköping i ruiner, ty lånen bli
uppsagda.
— Det här kommer vi aldrig ur! Men James måste dö!
Nekrologen skrevs, ritaren ritade porträtt med sorgkant, och
staden höll en sorgefest med prolog på teatern; men det blev även
en tacksamhets- och glädjefest, ty nu skulle arvet utfalla.
Tidningsmannen, som skrivit prologen, grät när han stod på scenen,
grät av fasa mest för den krasch, som nu måste följa. Han hade
nog velat öppna munnen och förklara allt vara ett dåligt skämt,
men vågade icke, ty landet stod i lågor av valstriden. Han
skonades också, ty vid aftonens bankett anlände ett telegram från
utrikesministern, som förklarade att James Anderson aldrig
funnits och att det hela var en rövarhistoria eller ett bedrägeri.
Nu blev det liv i salen! Å, du store! Harm och sorg; men en
del ville inte tro det.
Vår tidningsman kunde icke längre hålla ut. Han gick upp på
estraden, föll på knä, bekände allt och bad om försköning.
— Nej! dundrade församlingen. Ingen nåd! I fängelse med
honom.
— Nåd! jämrade den brottslige.
— Nej! svarades igen.
Och så var det slut? Nej, det finns historier som icke ta slut,
så hastigt!
Upp på estraden steg en man med ett egendomligt utseende,
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
