Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Efterord av Jan Myrdal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pensionsberättigande — sätt. Tråkigt att läsa. Som litteratur är
det oläsbart. Som vetenskap håller det inte. (Adler t. ex.!)
Det läses ut så mycket själsliv ur Strindbergs brev. Ja, han
kunde skriva. Men särskilt konstigt tycks mig själslivet inte vara.
Har dessa idogt strävande forskare aldrig varit svartsjuka? Och
om de aldrig har varit det (en enligt mina iakttagelser även i
Lund och Uppsala ej ovanlig känsla) och om de aldrig själva
gått omkring och grubblat — har de då inte ens talat med folk?
Det finns t. ex. ingenting i de Strindbergska breven till Staaf
1887 eller i hans berlinertid som jag inte själv hört hundra
gånger vid krogbord och i järnvägskupéer och överallt där
svenskar blir pratsamma.
Men, som sagt, deras uppgift var inte att kunna skriva. Deras
uppgift är en annan. Så sitter också barnen i skolorna och plågas
med Strindbergs infernokris och pluggar psykosårtal på rasterna.
Det är ett vetenskapligt sätt att få liket att vila stilla i sin grav.
En pavlovsk metod. Betingad strindbergshämning genom
målinriktad litteraturforskning.
Själv lyckades jag undgå att låta skola och lärare avliva
Strindbergs texter för mig. De hann bara med att mörda Runeberg.
Sedan flydde jag. Alltså läste jag honom. Läste även den
Strindberg de officiella, etablissementets esteter, gjort till sin.
Pelikanen läste jag i Bromma när jag var tolv år på det trettonde.
Gick Västerled och pratade med Dag om stycket. Det var en
den första sanna skildring av familjeliv jag läst. Jag läste den
således innan jag fick höra av auktoriteter att den var felaktig
eller psykologisk eller driven av kvinnohat; sådana var de ju, alla
dessa mödrar i alla dessa villor i detta Bromma. Det var inte
konstigt. Inte konstigare än: ”Berättelse från mitt sommarlov”
eller annat vi i l4 fick tillstånd att skriva. Hederligare dock.
Det strindbergska språket; det nya. Nåja, lyssna nu:
”All vänskap luktar stek här i staden: hon skäres i skivor och
b judes omkring på tallrikar: ju fler rätter dess större
vänskaps-prov: tillgivenheten talar intet annat språk än kokboken.. .
tacksamheten bryter ut i skinkor och pastejer nästan dagli-
___ 35
gen ...
Det är inte Strindberg, det är Tegnér. Strindberg liksom
Tegnér skrev på svenska språket. Det strindbergska språket har
rötter. Ta två namn, Olaus Petri och Heine:
225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
