Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Efterord av Jan Myrdal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rens Historia, del II sid. 237, Stockholm 1929.
”Det är som sagt en vidunderlig dossier, men förråder den
andra egenskaper än dem som mycket hyggligt folk gå omkring
och beundra i många av Strindbergs s. k. klassiska skapelser? ...
Har Strindberg i sin kulturkritik någonsin inspirerats av annat
än blint hat, brutal ondska och skummande storhetsvansinne,
har han någonsin skytt de grövsta tankefel, de mest flagranta
osanningar, har han någonsin tagit ordentligt reda på
någonting? ... Har han överhuvud någonsin nalkats ett problem med
så mycket intellektuell besinning, med så mycket upphöjdhet
över låga affekter och lidelser som ett verkligt tankearbete
kräver?”
Fredrick Böök, Svenska Dagbladet 1910
Observera det fina bruket av ordet ”kalla”. ”... som kallas
Heines skrifter” och” Strindbergs s. k. klassiska skapelser”. När
stil blir språk, då ingriper etablissementets vaktpersonal.
Lyssna nu här:
”Det skulle bli spökdiné hos professor Stenkåhl, men bara
andra klassens uppbåd, ty kraschanerna hade ryckt ut där dagen
förut. Ghateauvinerna voro utdruckna och vaktmästaren satte
fram de vita som förlorat etiketten i islåren; rödvinet slogs på
karafferna och balchampagnen isades ner i en köldblandning
av snö, salpeter och koksalt. Det var enkelt men lysande när
gästerna började samlas. De stodo i trappan med klockan i hand
för att icke komma för tidigt, och framför allt för att slippa
konversera före dinén.”
Det är språk, det är rytm, det är svenska; det är inledningsorden
till Svarta Fanor. När den gavs ut då var Strindberg på vippen
att bli levande nationalskald. Men med Svarta Fanor — denna
lysande roman — upptäckte svenska kulturen vad den hade hållit
på att ställa till med. Och den fördömde. Från Bo Bergman till
Hjalmar Branting fördömde den.
(Så småningom höll de fördömanden dock liktal:
”... Nu har August Strindberg, mannen över och utom alla
vanliga mått upphört att vandra bland oss. Hans vänner skola
till sin död bevara hans bild i outplånligt minne. Men hans
mäktiga ande ...” etc. etc. etc. Hjalmar Branting Soc. Dem.
15—5—1912
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
