Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
patern Jean Morin särskiljer i sin Commentarius historico-dog-
maticus .de sacris Ecclesiae ordinationibus, Paris 1655. tre varie-
rande plägseder. Clemens Romanus, de flesta grekiska och andra
ritual motivera utförligt, att boken skall vara öppen. Äldre latinska
källor bestämma ingenting, dock förekommer i ett par uttrycklig
bestämmelse, att den . bör vara igenslagen. Pontificale ro-
manum på Morin’s tid föreskref öppen bok. Ett par Pontificale
från noo-talets slut medge det ena såväl som det andra, men be-
stämma, att, om evangeliet är uppslaget, själfva texten eller insidan
skall beröra electus’ hufvud. Det fanns också olika bestämmelser
rörande evangeliibokens placering, om den skulle läggas på hufvudet
och halsen eller på ryggen. De flesta latinska ritual läto ärkebisko-
pen öppna den heliga boken och lägga den på hufvudet, hvarefter
andra biskopar höllo i den (Martene I, VIII, 10, 15). Det finns
godt om berättelser, som intyga, att man stundom brukade evangelii-
texten som en spådom om den invigde. Efter vigningsbönen öpp-
nades åter boken på måfå, eller man såg efter, hvad som stod öfverst
på den under vigningen händelsevis uppslagna sidan (anförda
ställe 17).
Ännu äldre är händernas påläggande, medan bönen läses.
Redan Nya Testamentet känner denna ceremoni, Apg. 6: 6, 13: 3;
1 Tim. 4: 14; 2 Tim. 1:6. De närvarande biskoparne lade handen
på ordinandens hufvud, under det att vigningsförrättaren läste
Deus honorum omnium.
Af biskopens insignier nämner vårt ritual tvenne i en tillsats,
som uppenbarligen tillhör Sens: nämligen »herdestafven» virga
-pastoralis, och ringen. De brukades i Spanien och annorstädes i
sjunde seklet och spriddes öfverallt. Men i Rom upptogs biskops-
stafven ej.
Hvad dräkten i öfrigt angår, bar Stefan tvifvelsutan klerkernas
vanliga mässkläder, som ännu på påfven Celestini tid icke skilde
sig från de högre civila tjänstemännens och öfverhufvud mer fram-
stående personers dräkt i Rom, men som senare, dels genom bibe-
hållande af det, som modet längesedan frångått, dels genom att de
särskilda plaggen förändrades till oigenkännlighet, blef ett känne-
tecken på kyrkans män särdeles vid utöfningen af kultiska värf.
De viktigaste plaggen voro tunikan eller alban och ofvanpå den-
samma, tilläfventyrs med dalmatikan däremellan (fortsatt i vår
mässkjorta), det större, dyrbarare och mörkare öfverplagget paenula,
äfven kallad casula, hvaralvår mässhake uppstått. Ofvanpå denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
