Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Den modärna samhällsomdaningen - 9. Den demokratiska individualismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83 DEN DEMOKRATISKA INDIVIDUALISMEN
individualism, mellan fåtalsindividualism och
massindividualism. 1) Att massorna härma och följa den stora
personligheten, behöfver ej vittna mot deras individualism, ty
det normala är, att genomsnittsindividen först genom
sådan härmning blir i stånd att komma i den särskilda
värksamhet, till hvilken hans böjelser öfver hufvud mest
disponera honom. Att massorna ofta äro auktoritetsdyrkare,
slafsinnade härmare, stundom af det dåliga, är obestridligt;
men äfven undantagsmänniskorna koncentrera ofta sina
ansträngningar på att böja sina själar under en auktoritet,
som står djupt under dem. För samhället och mänskligheten
har det i hvarje fall en helt annan betydelse, om
individualisten i fråga är blott en vanlig individ inom den stora
massan af normala individer eller om han har mer
personlighet än genomsnittet, är en undantagsindivid.
Massindividualismen innebär för mänsklighetens framsteg något annat
än undantags- eller personlighetsindividualismen. Båda
hafva likväl sitt värde för så väl det speciella sociala
framåtskridandet som för kulturframsteget i allmänhet. A andra
sidan kunna båda innebära en fara för att framstegets
fortgång åtminstone lokalt eller för tillfället blir hämmadt.
Oafhängigt af den ofvan diskuterade teorien om en
fundamental motsättning mellan individualprincipen och
socialprincipen har man ofta framställt misstanken om
individualismens samhälls farlighet. Historiskt påvisbar sam hällsupplösning har tillskrifvits »individualismens»
öfverhandtagande. I vissa fall har det måhända här, såsom t. ex.
i den italienska renässansen, varit fråga om en ovanligt
talrik förekomst af starka undantagsindivider med delvis
1) Kurt Breysig, Kulturgeschichte der Neuzeit, Berlin 1900, bd. I,
s. 105, föreslår uttrycken »personalindividualism och
individualindividualism», i det han skiljer mellan (undantags-) »personligheten» och
(genomsnitts-) »individen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
