Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Den modärna samhällsomdaningen - 10. Det nya framtidssinnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lustkänslor, kan det ge upphof till »nutidssinnet», d. v. s.
till känslans, viljans och intelligensens koncentrering på
själslifvets eget närvarande tillstånd. Människan bjuder
nuet att »stanna», därför att det »är så skönt»; och det
synes stanna, alldenstund de kommande tillstånden ej äro
märkbart olika de närvarande. Lifvet upphör dock ej
att vara förnyelse, därför att det är en förnyelse utan
någon för människan märkbar förändring. Framtiden
upphör ej att efterlängtas, därför att den efterlängtas såsom
en oförändrad fortsättning af nuet. Denna, den medvetet
»konservativa» formen af tidssinnet, stilleståndssinnet, skall
kanske en gång innebära, att lifvet i individen eller släktet
nått sin middagshöjd och fortfar — måhända under
årtusenden — utefter en horisontallinje. Å andra sidan
kan konservatismen beteckna en vändpunkt långt före en
sådan aflägsen släktets middagstimme. Konservatismen
kan vara ett symtom till stillaståndet vid omvändning från
tilltagande, stigande lif till aftagande, sjunkande lif hos
ett folk, som tröttnat på vägen. Det konservativa
tidssinnet skall då snart visa sig vara bemängdt med det
reaktionära. Kärleken till det närvarande blandas med en
växande kärlek till det förflutna — därför att lifvets ström,
efter ett kort eller långt stillastående nu själf börjat flyta
tillbaks, samtidigt med att den sinar, försvinner i sanden.
Äfven om lifvet icke är på återgång, kan stillaståendets
lifstillstånd gifva upphof till en sträfvan bort från detsamma
— nämligen då det stillastående närvarande inger ett stort
öfverskott af olustkänsla. Viljan skall då tendera bort från
det närvarande tillståndet och sannolikt i regel riktas på
det förflutna, som med rätt eller orätt föreställes såsom
ett önskvärdare tillstånd än det närvarande. Det
förflutna gör sig påmindt genom en mer eller mindre trogen
erinring, under det att framtidens förebud äro för svaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
