Svenska Turistföreningens årsskrift / 1886 / Reseskildringar från höga Norden (1886-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Reseskildringar från höga Norden.

(Ur resebref till N. D. A. sommaren 1884.)

Skulle någon göra mig den frågan: Huru skall man resa mest praktiskt för att få se det vackraste, som den nord-skandinaviska naturen har att erbjuda? ville jag gifva följande svar: Res först (via Jemtland och Trondhjem) till Korsnæs, som ligger ytterst i Tysfjorden och anlöpes af alla norska turist- och postångare. Härifrån

2:8

har man en präktig utsigt mot den beryktade »Lofotsväggen», »måske et af hele Jordklodens pragtfuldeste Naturskuespil» (Yngvar Nielsen); men det djerfvaste partiet bildar den närmare belägna raden af spetsiga, fantastiska tinnar, som sträcka sig mot Valtinderne snedt emot Korsnæs och sluta med Sted- och Præstetinden längst inne i fjorden. Begif er så in i Tysfjorden eller, om ni har god tid och intresse för lapparne, gör först en tur inåt den sydligaste grenen detaf, Hellemofjorden. Här är hela befolkningen, måhända ett par hundra personer, lapsk. Desse lappar äro af icke ringa intresse för lappforskaren. Språk, tradition samt ornamentiken på kläderna gifva vid handen, att de äro en afkomma af Jokkmokhslappar. Äfven deras växt påminner mest om dessa, ehuru de tydligen hafva ett mera aristokratiskt och fint utseende. Riktiga skönheter äro ej sällsynta bland dem, och i afseende på gångens eleganta spänstighet öfverträffa de alla andra lappar. De fleste bo i jordgammer, som dock i åtskilliga väsentliga delar skilja sig från de i första brefvet beskrifna. Den bland deras svenska stamförvandter vanliga snidningen på horn är hos dem alldeles utdöd. De lifnära sig med fiske, något litet åkerbruk och boskapsskötsel, men äro naturligtvis icke nomadiserande. I det inre af den egentliga Tysfjorden träffas under större delen af juli och augusti månader svenska Gellivara-lappar, som hålla sig med sina renar på fjellplatåerna och sluttningarna ofvanom skogsgränsen. De flesta af dessa äro ansedda för hyggligt folk, och det torde ej möta synnerlig svårighet att för t. ex. en veckas tur inåt svenska sidan engagera en man med några klöfjerenar; lämpligt pris är 2 1/2 à 3 kr. pr man och ren. Men träffas ej lappar, kan man ej

2:9

intränga långt i innanlandet, ty den norska befolkningen är der alldeles okunnig och hyser ett slags nästan vidskeplig respekt för »snökölen». Vi antaga imellertid, att ni kommit i rätt tid och fått lapsk lots; så ger ni er till fjells. Tysfjordens botten tar sig utmärkt bra ut en stilla aftonqväll, der de få gårdarne ligga tätt vid den spegelklara mörka fjorden i landtligt lugn, fastän de synas ständigt hotade af bokstafligen öfverhängande faror, nämligen ras från de tätt intill dem uppstigande, branta, mörka fjellväggarna. Denna tafla bör ses från fjellet. Sedan vandrar ni till Kobdajaur på svenska sidan -- icke gerna till Sittasjaur, såvida ej bestämd uppgift erhålles, att lappar och båt finnas vid dess nordända. Vid Kobdajaur är nog vacker natur, men om man vänder der och tror sig hafva sett tillräckligt af den svenska fjellnaturen, stannar man i samma villfarelse som flertalet af den norska befolkningen, nämligen att -- allt här har en så att säga beskedlig och mild prägel! Fortsätt åtminstone ett par, tre mil; vandringen är nu lätt öfver de vidsträckta gräsfjellen, och belöningen blir stor, ja oväntadt stor. Ty just då ni nått den låga rygg, hvarifrån backarne börja rinna mot sjön Ketsak, framter sig med ens den förr nämda härliga taflan, hvartill man ej finner ett motstycke i Sverige och kanske ej ens i Norge. Intrycket är oblandadt skönt, enär afståndet är tillräckligt långt att borttaga alla störande inflytelser och synpunkten så högt belägen, att fjellkedjans väldiga höjd med full kraft gör sig gällande. Söder om Akkapakte utbreder sig vårt lands vildaste fjelltrakt omkring Rapa-ädnos isiga källor. Ett inträngande på detta område är förenadt med mycket större svårigheter, men lönar också den resande med de mest storartade vyer.

2:10

Mottagandet är dock något kyligt, ty här är Lapplands största iskällare. Områdets ytinnehåll är omkring 1,200 qvadratkilometer, och däraf är en sjundedel täckt af evig is, ställvis hundratals fot mäktig! För denna tur måste man vara särskildt väl utrustad, hvarförutom må anmärkas, att de lappar man träffar vid Tysfjorden ej hafva sina flyttningsvägar hitåt och således ej kunna lotsa vidare. Men med samma lots, som antagits vid Tysfjorden, kan man göra ett besök vid det beryktade Adna-Muorki-Kårtje eller Stora Sjöfallet, som blott ligger ett par mil i sydost från Akkapakte. Detta täflar med det beryktade Harsprånget i märkvärdighet och kan med större skäl än något annat skandinaviskt vattenfall kallas Nordens Niagara, detta för så väl dess höjd (130 fot) som utseende. Vattenmassorna, alltid väldiga, då ju hela Stora Luleelfs vattenmängd störtar sig öfver denna vägg, äro dock mycket olika på olika årstider, och vid mitt besök i slutet af augusti denna sommar tycktes de knapt vara mer än hälften så stora som i juli 1877.

De vackraste och mest egendomliga partierna af svenska lappmarken återfinnas inom sträckan imellan Kvikkjokk och Torneoträsk. Norra och södra delarne af detta »skönhetsområde» hafva blifvit besökta af mer eller mindre framstående målare och hafva gifvit ämnen till några få, delvis allmänt bekanta taflor; men, den som genomströfvat hela området, skall villigt medgifva, att de skönaste taflorna från Lappland ännu ej äro fästa på duken. En sådan tafla låg utbredd för mig under de sista dagarne af juli. Jag hade läger vid den lilla fjellsjön Vauratsjaur, 2 mil söder om Torneoträsk, temligen högt öfver björkgränsen och ungefär 2,800 fot öfver hafvet. Äfven en lappby hade slagit sig ned der;

2:11

en af de tre husbönderne ansågs för Jukkasjärvis rikaste lapp och tycktes hafva betydligt öfver tusen renar. Rundt kring sjön utbreda sig milsvidt släta, yppiga gräsfjell, som dock ännu denna tid voro temligen hvitfläckiga, längre bort mot öster och söder sträcka sig, till utseendet helt nära, de väldiga fjällmassor, i hvilka Pårsotjåkko och Själmatjåkko bilda medelpunkten, och bakom dessa framskymtar en kam, som måhända tillhör Sveriges högsta fjell, Kebnekaisse (7,192 fots hafshöjd). Närmast visar sig det vackra Nuokostak, hvars breda, snöhöljda jökel glänser så vackert i solskenet. Det är denna blandning af mildhet och kraftigt, men lugnt majestät, som förlänar många landskap i den svenska lappmarken ett så hänförande behag, att till och med Norges sköna, men trotsiga fjellnatur får stå tillbaka vid jemförelsen.

Den allra vackraste landskapsbilden inom hela svenska lappmarken tror jag, att man skådar från fjellslätterna söder om Sitasjaur. Då man, kommande från vester, når fjellslättens vattendelare, framträder plötsligt ett landskap, hvilket man kunde tro vara ett stycke Schweiz, flyttadt till Lappland. Det är den väldiga fjellknuten Akkavare samt den mot sydost fortsättande Sarjek- eller Matu-kedjan, hvars högsta topp under några år gälde för den högsta i vårt land, tills man fann, att äfven Sarjek hade sin öfverman inom Torne lappmark. Man skådar samtidigt 8 eller 9 ansenliga jöklar (glacierer), hvaraf 4 tillhöra Akkavare, men dessa öfverträffas många gånger i storlek af Sarjeks, bland hvilka i synnerhet den sydligaste härifrån synliga är imponerande genom sin väldiga massa. Flere och större jöklar ser man ingenstädes i vårt jökelrika land på samma gång. De

2:12

begge största på Sarjek, hvilka med lindrig lutning men ofantlig bredd nedskjuta mot öster, torde i storlek knapt öfverträffas af några andra i Lappland. Jöklarne på Akkavare äro ock ganska ansenliga, men hafva ett mera sydeuropeiskt utseende, der de som långa isfloder vältra sig ned genom mera lutande och trånga dalar med branta, höga, skarpkammiga väggar. Fortsätter man ett par mil längre mot sydost på fjellslätterna norr om St.-Lule-vattnen, får man den sannaste uppfattningen af Sarjeks kolossala jöklar.