Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Städjan, ett vandringsminne från sommaren 1888.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tagande mörker upprepades den obehagliga företeelsen: vägen
delade sig åter. Jag var nu så pass stukad, att kompassen
fick hvila, och för konsekvensens skull valde vi ånyo den venstra
vägen. Jag mins ej, huru ofta detta upprepades, men sedan
den en gång så »starka» vägen småningom sinat ut i en
obetydlig gångstig, som det nu nästan fullständiga mörkret gjorde
det svårt att följa, syntes vid 11-tiden skogen glesna, vi sågo
framför oss en gräsbevuxen kulle, och snart stötte vi mot en
husknut. Glädjen bland expeditionens medlemmar var stor och
allmän, ehuru som så ofta något för tidig. En deputation
utsågs, bestående af min kamrat E., för att gå in i gården, väcka
upp folket och fråga om vägen till kyrkbyn. Expeditionens
»ofriga medlemmar» lägrade sig på trappan och knaprade på en
bit chokolad, matsäcken.
I stugan påträffades en stackars kronojägare, som sedan
han hunnit hem ta sig från sin bestörtning öfver det sena och
oväntade besöket, beklagade att han ej kunde personligen föra
oss på rätt väg, emedan han vid timmerdrifning på våren råkat
med yxan skada sig i benet, och då läkarehjelp ej i tid hann
anskaffas från det 14 mil aflägsna Mora, hade den
ursprungligen kanske föga farliga blessyren blifvit så elakartad, att han
hela sommaren varit ur stånd att lemna sängen. Emellertid
vore det endast en »snarbit» till gästgifvaregården. Vi hade
blott att gå förbi ladan på kullen, så skulle vi träffa en
gångstig, som snart skulle öfvergå i tydlig körväg och föra oss direkt
fram till vårt logis.
»Huru långt vid pass kan det vara?»
»Åh, det är bara en »snarbit.»
Utan svårighet funno vi ladan och gångstigen, som mycket
riktigt utmynnade i en körväg; sedan vi följt denna några
stenkast, förde den oss ned till stranden af en å, der den
fortsattes af en kvartersbred spång. E. ville gå öfver spången, men
jag hejdade honom med den anmärkningen, att man omöjligt
kunde köra öfver en sådan spång. Vi undersökte nu, så vidt
mörkret medgaf, huruvida i närheten funnes något vad, men
något sådant var omöjligt att upptäcka. Vi stodo vid spången
och stirrade i mörkret, hvarvid vi omedelbart framför oss
upptäckte en hög byggning, som vi pä slump antogo vara en såg;
E. förklarade sig med bestämdhet se kyrkan skymta längre
bort, men jag lyckades på ett glänsande sätt påvisa omöjlig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
