Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Städjan, ett vandringsminne från sommaren 1888.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heten af, att kyrkan kunde intaga ett sådant läge i förhållande
till vattendraget. Vi kommo nu öfverens, att vi tappat rätta
vägen och vände för att uppsöka densamma. Efter stora
ansträngningar lyckades jag, som under hela utflykten lagt i
dagen en indianfm lukt, då det gälde att uppspåra orätta vägar,
finna en stig, hvarpå man hemsläpat timmer från skogen, och
då vägarna i Idre i allmänhet lemna åtskilligt öfrigt att önska,
öfverenskommo vi utan samvetsbetänkligheter att upphöja den
till rang, heder och värdighet af körväg.
»Tänk på biffen!»
»Och ölet!!»
Och åter påskyndade vi med gladt mod våra steg för att
inom kort njuta våra mödors drömda lön. — Förståndigt att
vi bestälde aftonmåltiden, innan vi begåfvo oss ut, annars hade
vi måst väcka upp folket midt i natten. Ja, nu var den nog
kall, men hvad den ändå skulle smaka!
Innan vi visste ordet af, befunno vi oss åter i skogen, som
allt mera tätnade. Vi togo upp några muntra visor för att
sätta takt i marschen och förkorta vandringen. Efter en god
stund kände vi oss manade att utbyta tankar om den rätta
innebörden af uttrycket »snarbit», men vana som vi voro, att
folket i skogsbygden ej räknade så noga med en eller annan
fjärdingsväg, fäste vi ingen synnerlig vigt vid, att skogen ännu
ej visade tendenser att glesna. Men efter en timmes forcerad
promenad började tålamodet svika, och vi framkastade
möjligheten af, att vi gått vilse, då plötsligt en ljusning i skogen
förmärktes. En glädjeblixt upplyste vårt nu tern ligen
förmörkade-inre, och i dess sken visade sig ett trefligt dukadt bord, men
blott för en sekund, ty den nästa fann oss stående förbluffade
vid den öde stranden af en större forsande elf med tät, reslig
timmerskog på båda sidor.
Jag, som nu mera kände mig bära det moraliska ansvaret
för alla våra felsteg, började en vidlyftig geografisk föreläsning,
gående ut på att bevisa, att vattendraget, vid hvilket vi stodo, var
Sörelfven, som vid kyrkobyn utfaller i Idresjön. »Vi hade gått
en bit för långt och hade bara att följa ån ett stycke tillbaka
för att vara hemma, der biffsteken......» längre hann jag ej
då E. afbröt mig:
»Men Sörelfven rinner ju i sydost?»
»Ja visst, i sydost.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
