Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om bergsklättring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äro synnerligen subjektiva och säkerligen icke så litet
pessimistiska. Och äfven om berget varit föremål för rätt energiska
bestigningsförsökf förtager detta ingalunda möjligheten af att
någonstädes i dess vittrade sidor döljer sig en jemförelsevis lätt
väg till den eftersträfvade toppen. Att söka utfinna en sådan
väg, det är just detta, som är nöjet vid de svårare
bergsbestigningarne. Alpklättringens behag ligger icke i att våga lifvet
på halsbrytande klippbranter utan i att medelst omdöme och
beräkning och utan att tillåta sig det otillåtliga smyga sig fram
till sitt mål. Bergsklättraren sätter mera värde på uthållighet
än på brutal dumdristighet och föredrager att öfverlista
framför att forcera. Ett godt exempel på bergsklättraretålamod
erbjuda dansken Halls försök mot det ryktbara Romsdalshornet
i Norge. Under två olika somrar försökte han, om jag mins
rätt, sex särskilda gånger att från olika sidor bestiga berget,
men mötte alltid oöfvervinneliga hinder. Den sjunde gången,
kom han emellertid upp. Den väg han följde, trafikeras
numera icke så sällan, men tyckes dock vara något äfventyrlig.
Hall berättar sjelf, att han, när han, väl uppkommen, skulle
börja nedstigandet, fick lägga sig på magen på den alldeles
flata topplatån och med benen fiska efter fotfäste. Emellan
fötterna kunde han då se trädtopparne nere i Romsdalen.
Då jag nu öfvergår till bergsklättringens teknik, lämpar det
sig bäst att först taga en kort öfverblick öfver de olika slag af
terräng en bergsklättrare i allmänhet kommer att anträffa. Jag
skulle vilja indela fjällterrängen i två hufvudslag — bart berg
och snö- eller isterräng. Vattendragen bilda strängt taget en
tredje terrängform, som i fjällbygden ofta kan bilda allvarsamma
hinder för framträngandet, men då de vattendrag, som vid
egentliga bestigningar i allmänhet möta, äro mycket obetydliga,
anser jag mig här kunna lemna dem ur räkningen.
Klippterrängen erbjuder inga andra svårigheter än dem,
som orsakas af markens lutningsförhållanden. I detta afseende
har Humboldt gjort några undersökningar. Fjällsidans lutning
kallas redan stark, säger han, när den mot horizontalplanet
bildar en vinkel af 7 till 8°, och anses denna lutning såsom
den högsta för farbara vägar, på hvilka starka hästar ännu
kunna draga en vagn uppför. Stiger den till 15°, så kallas
bergets sida brant, och denna sluttning är den högsta för
lastbärande mulåsnor och hästar. Vid 30° lutning blir det redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
