- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1889 /
70

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från en färd till Uknadalen.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

eller på annat sätt komma förvirring åstad. Att i trots härai
kortet lyckades öfver förväntan bra, är ett påstående, som jag
ej tror, att någon i sällskapet skall kunna jäfva.
Från Ukna kyrka och den gemytlige fotografen begåfvo vi
oss af i sydlig riktning till det vid Storsjön utomordentligt
vackert belägna Stensnäs, där en förhyrd ångslup var oss till
möte. Sedan vi under loppet af några minuter promenerat i
den stora, om ock något dystra park, hvaraf den slottslika
huf-vudtryggnaden omgifves, vandrade vi ner till ångbåtsbryggan
och stego genast ombord. Så voro vi nu åter till sjös, men
denna gången på en insjö, omsluten af skogbeklädda stränder,
som på vissa håll sträfva rätt ansenligt i höjden. — Efter en
stunds färd kommo vi fram till Vinas’ brygga, som angjordes.
Åsynen af dess förfallna och snart nog ruinartade manbyggnad
gjorde på oss alla ett vemodigt, för att icke säga dystert intryck.
Af orsaker, som jag ej närmare känner, har nämligen detta från
början tvifvelsutan prydliga corps de logis stått obebodt något mer
än en mansålder, och någon reparation har under hela denna
tid ej kommit i fråga. Med sina Öde salar och sina
regnbågsskimrande fönster ter det sig som ett sannskyldigt — sit verbo
venia — spökslott. Huru litet förmå ej människovärk, åt sig
själfva lämnade, att trotsa tidens tärande tand! Och denna
förfallets bild är på alla sidor omgifven af den fagraste natur
och den mest yppiga vegetation. Hvilken skärande kontrast!
Åt Vinas bjödo vi snart farväl och ångade vidare med
utsikt öfver grönklädda skogar och böljande sädesfält. Inom kort
voro vi framme vid Edsgårdens brygga, där vi lämnade
ångslupen och dess beskedlige, om ock alt för tystlåtne »kapten».
Att vi efter en sådan färd skulle känna oss matfriska, är
själfklart. Ty förutom »ungkarlens» två smörgåsar, som vid
Storsjö — se ofvan! — konsumerades af sällskapet, hade vi ej sett,
än mindre förtärt någon föda sedan den tidiga morgonstunden.
Och nu var klockan bortåt 1/.2 3 på eftermiddagen! Det var
därför naturligt, att vi med raska steg påbörjade vår vandring
mot Edsbruk, där vi på förhand bestält oss middag pr telefon.
Och lika naturligt var, att vi sedan, då vi hunnit fram till
»hotellet» och de rykande läckerheterna stodo framför oss på
bordet, ej läto värdinnans kallelse ohörd förklinga. Ja, »förklinga»,
det var just rätta ordet, ty budskapet: »Nu ä’ de’ färdi’t, va’
så go’a!» ljöd värkligen som en musik i våra öron. Och det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:50:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1889/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free