- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1890 /
9

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En färd till Kålåsens lappkapell, Anjeskutan och Stiklestad.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bakom och ändå djupare ned utbreda sig tre djupblå sjöar
bakom hvarandra, speglande löfklädda stränder, mjuka och rika,
som om man hade framför sig Mälarens romantiska
omgifningar. Näs, öar och uddar afdela sjöarna i större och mindre
vattenspeglar, hvarpå ett litet svart föremål, en båt, då och då
synes röra sig hit eller dit. Låter man så blicken höja sig
bortom vattenytorna, ser man de grönsvarta furuskogarna taga
vid, höjande sig den ena raden bakom den andra i milsvidt
fjärran, tills slutligen det hela begränsas af en i ljusblått
förtonande fjällinje, skarpt bruten dels af Suljättens oregelbundna,
dels af Åreskutans regelbundna konturer. Öfver Åreskutan»
snöiga hjässa hvilade denna dag, så väl som den föregående och
den efterföljande, en oföränderlig, hälft genomskinlig molnslöja.
Sådan är taflan, när man står vänd åt söder. Vänder man sig
om, är utsikten en helt annan, hvarken så vidsträckt eller så
mångskiftande. Det är blott fjäll, idel fjäll med evig snö:
Manshögarna, Dödsvalen, Anjeskutan, Sjekerfjällen, och hvad
de allt heta, somliga mycket nära, somliga rätt aflägsna, ehuru
de, för den obeskrifligt klara luftens skull, synas ganska
närbelägna allesamman. Nog är en sådan tafla ödslig, och det
med besked; dock eger hon, i sin makt och sin friskhet,
någonting outsägligt fängslande, om man en gång fått syn på
hennes härlighet. I andanom tog jag penslar och färger, ställde
upp ett staffli framför mig och på det en jätteduk, minst 6
alnar lång, och fäste på den hela taflan, för att vinna pris vid
nästa världsutställning. Men det var visserligen blott i andanom,
ty om jag än hade gått i land med uppgiften, skulle blåsten
ej Unnat mig att den gången göra det; det blåste så, att
skådetornet sviktade och mitt hufvud nästan höll på att ryckas
från axlarna. Men i alla fall, nog kan jag lofva att ännu länge
minnas, hur det såg ut vid Kålåsen.
På söndags eftermiddagen försvann småningom den ena
människogruppen efter den andra: fjällfolket åt nordväst, upp
till sina. fjäll och renar igen, de öfriga resande åt sydost, ned
till sjöarna, samma väg som de kommit. Vårt lilla
sexmannasällskap stannade till de sista, för att härifrån gå sin egen väg:
västerut öfver Anjeskutan till norska gränsen och Stiklestad.
På söndagsaftonen gingo vi en mycket fuktig, men för öfrigt
särdeles angenäm väg till Gråsjö fjällgård, belägen invid en sjö
med samma namn. Det är icke mer än ett par timmars mak-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:50:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1890/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free