Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En färd till Kålåsens lappkapell, Anjeskutan och Stiklestad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Norge. På mindre än en vecka kan den turen vara
fullbordad, räknadt från Hjerpens station och tillbaka dit igen. —
Ej långt väster om Sandvigen kommer man till Sankt Olavs
bro, en tämligen nybyggd viadukt mellan två branta klippor
öfver Vserdalsälfven, som här, ej långt från sin källa, är yster
som en kattunge. Platsen är ytterligt romantisk. Strax på
andra sidan bron ligger en öppen plats, prydd med en minnesvård,
som lemnar vandraren den viktiga historiska upplysningen,
att den . . Aug. 187? Jämtlands fältjägarkår därstädes — åt
frukost. Fortsättningen af vägen utefter älfven ända ned till
Sul är utmärkt vacker och karaktäristiskt norsk. Vi
tillryggalade den på eftermiddagen af samma tisdag (d. 30 juli), då vi
om morgonen lemnat Baksjönäset.
Läsare af svenska turistföreningens årsskrift torde kunna
påstå, att det icke angår dem, hvarken hur Sulstuen ser ut, och
ännu mindre vägen vidare därifrån ned till norska kusten. Ha
de haft tålamod att följa oss till Sul, åtaga de sig måhända
att på egen hand reda sig på den vilda återvägen öfver Kölen
till Skalstugan. Likväl våga vi påstå, att den, som kommit
så långt som till Sul, verkligen icke bör försumma att fortsätta
ända ned till Stiklestad. På två dagar marscherar han den
vägen fram och åter, och om tid och kassa ej haft något att
invända, skall han icke ångra denna »siderute» till sin
Jämtlandsvandring. Från synpunkten af en sådan siderute torde man
också ursäkta mig, om jag här i en svensk turistskrift lemnar
några antydningar om vägen ned till kusten.
Sulstuen är en mycket rumrik station, och det behöfdes
verkligen den natt, vi tillbragte där. På de tre vägar, som leda
dit, hade denna afton samlats inemot 50 personer, som sökte
tak öfver hufvudet. Därför blef hvarje vrå tagen i anspråk.
Af ett rum gjordes för tillfället två på det oskuldsfullt
gemytliga sättet, att ett par lakan spändes tvärs öfver det. Trots all
röran bland de många resande visade värdfolket orubbligt
jämnmod och en exemplarisk gästvänlighet. I allmänhet är det
roligt att höra, huru man på den svenska sidan om gränsen
talar om, hur trefligt det är att resa i Norge, där folket alltid
är så vänligt och tjenstaktigt, och likaså på den norska sidan,
»hvor morsomt det er at reise i Sverige, der folket er saa fint
og snilt». — Sulstuen är för öfrigt bekant ur Snorre
Sturlesons Konungasagor; det är dit, till Sul i öfre Vserdoelafylket,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
