Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storlien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Snasahögarne utgör det anspråkslösa namnet på ett fjäll, som är några hundra fot högre än Åreskutan. Äfven för denna färd utrustar man sig med matsäck för dagen, men behöfver ej oroas att ej innan aftonen hinna åter till Storlien. Sällskapet var denna gång ganska talrikt nämligen 8 personer, af hvilka 3 skulle utsträcka färden endast till Handölsforsarne, men vi öfriga 5 skulle stanna först på toppen af Snasarna. Kl. 6,30 på morgonen med tåg till Enafors, där vägvisare och båtförare mötte. I tre ytterst bristfälliga båtar riskerades nu både grefliga, friherrliga och borgerliga lif under en och en half timmes rodd utför Enaelfven, hvars stränder äro bevuxna med vide och björk. Hela omgifningen har mjuk låglandsnatur ända fram till Handöls by, beryktad för sin täljsten, som här af bönderna förarbetas för hvarjehanda praktiska ändamål. Sedan det gamla, förfallna lappkapellet med dess talrika inskriptioner beskådats, intogs gemensam frukost, hvarefter kl. precis 10 vandringen med Snasarne till mål begynte. Vägen togs förbi Handölsfallen, hvilka af många anses jämförliga med Tännforsen. Den senare synes mig dock såväl genom själfva vattenmassans mäktighet som genom den rika omväxlingen uti omgifningarna stå vida öfver Handölsfallen, så vackra än dessa äro. Härifrån går nu färden genom ljusgrönskande björkskog, öfver vida myrmarker, och ändlösa fjällvidder, där den ena mörka fjällkammen efter den andra narrar den ovane fjällvandraren, att han snart hinner målet. Småningom är all vegetation försvunnen, men fjällsippan vid kanten af snödrifvan slår dock här upp sitt öga ur vinterns köld. En och annan fjällfogels vemodiga läte och en och annan vilsekommen ren, störd i sin hvila af bergsklättraren, öfvertygar att ända här uppe rör sig ett djurlif. — Sällskapet var vid framkomsten till högsta toppen decimeradt, en hade fått svindel och måste ledsagas åter, hvadan vi voro tre, som kl. 3 efter 5 timmars oafbruten marsch nådde målet. Snart försvinner den första känslan af ödslighet för allt det skimmer, af hvilket man tycker sig omgifven. I söder Syltopparne och Helagsfjället med glacierer framglimtande som silfverskyn genom den blå etern, mot norr Ånnsjöns vida yta, vesterut Rensjöarne och så Kälahögen, Anjeskutan, Åreskutan, och hvad de alla heta i skimrande snöskrud. Hundratals glänsande vatten, vidsträckta ljusgrönskande dalar, mörka skogar, hvita fjäll, allt förtonande sig i blått och violett i oändligt bortdöende perspektiv under en dämpad dager, som tillät ögat att se utan att bländas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
