Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bestigning af Kebnekaisse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kaisse större delen af Torne och Lule lappmarker, ett område
på 40,000 qvkm. — d. v. s. cirka 1/11 af hela Sverige, med
andra ord, lika stort som Schweiz eller Danmark.
Innan vi nedstego från toppen, höggo vi in våra namn
djupt i isen med jättestora bokstäfver. För den händelse någon
snart därefter skulle bestiga toppen, ville vi, att han skulle
kunna se, att han icke var den första. Under isen fans det
ett snölager, hvari vi kunde nedsticka våra stafvar ända till 2
meter, utan att träffa fast mark. Det ser derför ut, som om
Kebnekaisses högsta topp blott består af is och snö, hvilket
finnen och lapparne också antogo. På toppen fans en s. k.
öfverhängande drifva, som vi noga måste akta oss att komma
för nära. Jag gick framåt på toppen ett stycke för att se, om
man möjligen kunde gå tillbaka öfver Kebnevare; men efter
några steg började marken att gifva vika, så att jag måste
vända om. Det blef därför nödvändigt att gå samma väg
tillbaka, emedan bråddjupet med all sannolikhet sträckte sig ända
till Kebnevare.
Vi började därför stiga utför trappstegen. Men det gick
ej bättre, än att först jag och sedan H. halkade ned och åkte
med förfärlig fart utför en sluttning, som var omkring 50°. Inom
en minut voro vi förbi finnen, som gick och frös vid foten af
toppen. Först när vi åkt ett stycke öfver platån kunde vi
stanna och gå vidare utför isfältet samma väg, som vi kommit.
Efter en stund kommo vi ned till dalen. Men nu gingo vi
icke öfver fjället på andra sidan, utan vi följde den lilla
rännilen, som blef allt större och större, tills den rann ned under
ett mycket långt sluttande snöfält i en annan dal med
tvärbranta klippor. Vandringen blef nu ytterst svår, emedan vi
måste gå utmed kanten af klipporna med stora bråddjup på
sidorna. När snöfältet slutade, hade bäcken växt till en mindre älf,
som bildade ett ganska högt vattenfall. Det blef emellertid allt
svårare att komma fram; till sist måste vi, sedan vi gått på en
smal afsats ofvan vattenfallet, begifva oss utför ett stenskred,
där vi med knapp nöd lyckades undgå de nedrasande stora
stenarna. Den dalsluttning, genom hvilken älfven rann, låg
ungefär 300 meter ofvan Ladtjodalens botten. Under det vi
gingo fram genom densamma, kunde vi se, att stenmassor ofta
brukade störta ned där. Den var nämligen betäckt med en
mängd ofantligt stora stenblock. Vid slutet af dalen mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
