Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luleå—Gellivare—Harsprånget—Jokkmokk— Storbacken—Edefors—Luleå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nedanför en fors. Här kom nu älfven lugnt framflytande
mellan höga, jämna, skogbeväxta stränder med samma vatten, som
man tyckte hafva blifvit så piskadt och upplöst i molekyler,
att det aldrig mer skulle kunna flyta samman.
Vi rodde öfver älfven, vandrade uppför den höga stranden
och hade ända fram till Ligga en liten jemn, ljungbeväxt
skogsmark med ett par dalsänkningar, i hvilka porlande, ofta
perl-rika fjällbäckar hoppade fram mellan buskar och stenar.
På andra sidan älfven reser sig det höga, vidsträckta
berget Ananas, hvarom märkliga sägner råda. Allmänt berättas,
att i forna tider lappar där känt én rik silfvergrufva, men
igenmurat öppningen och sedan aldrig lyckats igenfinna rikedomen.
Sannt är, att silfverhaltig blyglans där påträffats, och att
malmsökare hvarje sommar kringströfva berget.
Vid en den vackraste lilla bäck kommo vi åter inom
kulturområdet, och kl. 7 på morgonen nådde vi, trötta och
hungriga det vackra och bördiga Ligga.
Samma vänliga bemötande, samma tjenstaktighet mötte
oss nu som tillförene.
I sällskap med Lotta Fanarpeter, den omnämnda
lappgumman från Jaurikaska, som redan hunnit hit öfver
Keppevare, lemnade vi Ligga kl. 3.20 e. m. Det var en språksam
gumma; hon och vår nye förare voro i oafbrutet, ytterst
högljudt samtal, ibland på lappska, ibland på finska. Hon talade
äfven något svenska och var mycket meddelsam.
Gångstigen gick öfver berg och myrar till den låga,
sumpiga, med småskog bevuxna stranden af Anajatir. Vi rastade
här en stund och lyssnade till det långt ifrån välljudande
samtalet mellan vår förare och den fryntliga gumman. Vi bådo
henne läsa »Fader vår» på lappska; med rörande andakt satte
sig gumman på en tufva, knäppte samman sina händer och
läste med en mot vår förmodan behaglig röst, som lät de vackra,
vokalrika orden komma till heders:
»Attje mian, jukko läh alme sinn, ailesen sjaddus to
namma; påtus to rika; sjaddus to situd ko alme sinn, nåu ai
äd-nama nann; mia fart peiwasats laipew wadde mijiudne; ja
luoite miji mia laikoit andagas, nåu ko ai nri luoitep mia
välkolatjita; ja ale sislaide miaw Kättjalebmai; walla warjele miaw
pahast; jutte to lä rika ja fabmo ja härlogwuot ekewen aikai.
Amen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
