- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1890 /
112

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sulitälma.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fast och ingen fara för handen, blott man var absolut fri från
svindel, men detta behöfdes också; ty mot söder bar det utför
i ungefär 70° vinkel mellan 1,000 och 2,000 fot och på norra
sidan var det nästan lika brant, om än icke fullt så djupt, i det
att vi till de väldiga ismassor, som der sköto upp, torde haft
omkring 1,200—1,500 fot. Vi kunde samtidigt se stupen på
båda sidor. Det var en tämligen luftig ridtur. Mina båda
ledsagare, som dock icke förut idkat någon fjällsport, visade sig
vara utmärkta kamrater och läto bråddjupen icke bekomma
sig det minsta. 100 eller kanske närmare 200 fot redo vi
framåt på detta sätt, men derefter blef eggen åter något
bredare — några alnar — och vi kunde stå på våra fötter igen.
Eggen började nu höja sig mera och mera, och som Stortoppen
hela tiden haft en liten molnhätta på sig, och vi sålunda icke
kunnat beräkna eggens längd, trodde vi oss redan vara nära
målet, då vi med ens hejdades af en tämligen hög, brant
klippa, söm med sina glatta sidor tycktes gäcka hvarje försök att
komma vidare. Denna klippa hade vi hittills tagit för högsta
toppen, men nu drog dimman bort från Stortoppen, som visade
sig knifskarp och brant ett godt stycke högre och längre bort.
Den nyss nämnda klippan eller hammaren tycktes vara
omkring 100 fot hög, och om den också icke var så brant att vi
icke af denna anledning skulle hafva kunnat klara den, var den
likväl så glatt att den icke syntes erbjuda det ringaste fotfäste.
Icke heller tycktes det vara möjligt att kringgå den. Vi försökte
på alla sidor, men utan resultat, och då vi icke hade något
tåg, och det dessutom började skymma, blef detta vårt »allt
härintill». Huruvida resultatet blifvit lyckligare, om vi haft
hela dagen för oss och varit försedda med tåg, därom törs jag
icke med bestämdhet yttra mig. Skulle det på något sätt vara
möjligt att komma förbi hammaren, så vore det genom att
kringgå den på södra sidan, men äfven om detta skulle lyckas,
torde dock det återstående stycket upp till toppen långs den
branta eggen blifva ganska svårt. Försöket skulle dock vara
särdeles intressant, och vi hade nog icke heller gifvit tappt, utan
att hafva gjort oss fullkomligt förvisssade om omöjligheten att
komma vidare, om icke den inbrytande skymningen sagt oss,
att aftonen och natten nalkades, och att det var tid att vända
tillbaka. Det ställe, där vi stannade, var den sista afsatsen
under Stortoppen. Såväl afsatsen som sjelfva hammaren synas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:50:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1890/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free