Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillbaka öfver högfjällen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag spritter upp i bädden, der jag ligger på en renhud med
underlag af hö och björkqvistar, kastar i mig en kopp kaffe,
skakar gamle Strand’s hand — och i midnatten skynda derpå
våra renar upp mot fjället.
Vägen går först fram i björkregioneu efter fjällets nedre
sluttningar, denna björkregion med sina vinkliga, knutiga
och snedvridna stamformer, egna nog att åse. Komma vi
så upp på de ändlösa snövidderna, der norrsken, måne och
blinkande stjernor lysa öfver våra hufvuden, och der ögat
rundt om skådar endast snö, snö så långt synkretsen
räcker. Svällande, fint rundade snöovaler ligga ut öfver
backar och kullar på fjällplatån, kring berghällarne eller i
någon bergskrefva har det yrt hop en mängd snö till djupa,
djupa drifvor, och det ser ut, som snön och sno’n
(fjällvinden) tagit fjället till mönster, ty »Sneskavlen», drifvan, eger
samma djärfva konturer som fjället, samma branter och
afsatser, samma skarpkantade vallar; bär och der tornar sig
liksom en spetsig, trotsande tind, som småningom förlöper
nedåt med mjuka, bågnande linier* Någonstädes sticker en
aflöfvad dvärgbjörks- eller videgren, som blottats i yrvädret,
upp ur snötäcket som för att trängtande ropa om vår, vår...
men då svarar månen, hvars kalla ljus lyser ut öfver
snööknen, och täljer för hvarje yrvaket lif: att nu är det vinter,
endast vinter, en lång, mörk, kulen tid till vår och värme,
att det nu är vinterhvila och sabbat, när ingen sträfva skälig
utan tillbörligt är endast njuta helig ro och sorgfritt lugn
efter sommarens myckna id.
Polarskenets darrande strålknippen glöda och gnistra i
norr, städse växlande form i hvad detaljerna angår. Ibland
skjuter som en hvit tvinrök upp ur den mörka fonden, ibland
stiga sprudlande kvastar upp för en sekund eller minut, ibland
vajar skenet likt en elektrisk ljusström, sedd i disig luft,
ibland står en relativt fast båge spänd som ett diadem ut
öfver himmelen — det är så vackert, min vän!
Duktigt kallt är det också: rimfrosten sitter som ett
hvitt öfverdrag på renens hårfäll, och mina ögonhår samt
mustascher stå styfva, stelfrusna, min ryska yllebasehlik är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
