Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Aktsek till Njuonjes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ringa eller ingen i följd af oupphörliga försök att få skydd mot
både regn och blåst. Det visade sig omöjligt. Ett af de tu
måste man välja. Här kunde man icke med en af kritiken
illa åtgången skald säga:
»Men skall ett val nödvändigt ega rum
Jag väljer ingendera utaf dessa».
Rasten kunde i hvarje fall ej bli lång. Vi borde nämligen
hinna fram till vadstället medan full dager ännu rådde. Uppbrott skedde därför efter ett par timmar. Mot aftonen hunno
vi fram till vadstället. Här bröt sig älfven fram mellan stora
sandbankar i trenne strömfåror. Per Olof drog hårdt åt sina
kapmakasband och uppmanade oss att göra detsamma, så att
vi icke skulle få vatten i skorna. Sedan dessa förberedelser
blifvit gjorda, börjades öfverfarten. Per Olof passerade raskt de
båda första grenarna och vi följde. Vattnet nådde oss endast
något öfver knät, men var bitande kallt. Nu återstår hufvudströmmen. Per Olof går längs sandbanken, på hvilken vi stå,
huttrande af köld i den skarpa blåsten från glacierna rundt
omkring och känner med björnspjutet här och där i älfven för
att mäta dess djup. Men det sjunker öfver allt så djupt, att
vi börja starkt befara, att vi tagit, om icke precis vatten öfver
hufvudet så dock iskallt fotbad förgäfves. Slutligen finner han
ett ställe som är mindre djupt och ger sig ut i älfven, hvilken
här i hvirflande fors vältrar sig fram mellan sandbankarne på en
bredd af minst 50 meter. Med andlös spänning afbida vi Per
Olofs försök. För hvarje steg han tar känner han sig för med
spjutet och för hvarje steg sjunker han allt djupare. Midt i
älfven stiger vattnet honom under armarna. Fräsande och skummande dansar älfven kring honom och synes ångra att han
släppt Per Olof så långt. Endast tum för tum skrider han
framåt och det med användande af hela sin styrka. Ändtligen
når han lugnare vatten och står slutligen välbehållen på andra
stranden. En 15 minuter räckte färden. Han återvänder samma
väg för att lotsa oss öfver, tror jag. Nej, för att bära oss.
Han erbjöd sin tjänst åt chefen. Afslag. »Dig måste jag bära.
Du kan alldeles icke gå själf», sade han åt mig. »Jo du, jag
går själf», förklarade jag bestämdt, frysande så att jag hackade
tänder. Per Olof nappade gumman Grufvisar åt sig och rände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
