Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Aktsek till Njuonjes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid hade vi intet val. Vi samlade ihop bränsle med
förenade krafter. Med möda fick Per Olof eld. Vi förtärde
hälften af vårt brödförråd, svepte in oss i våra filtar, så godt
sig göra lät, och utmattade, som vi voro, insomnade vi snart
trots regnet och stormen.
Jag för min del sof tills jag väcktes. En bit renkött och
en rykande kopp kaffe satte snart lif i min stelnade kropp.
Under tiden diskuterade chefen och Per Olof ställningen. Per
Olof ville på inga vilkor tåga vidare för ögonblicket. Tjocka
rådde och han misströstade att hitta vägen. Dessutom brukade
det snöa vid denna tid i dalen, dit vi skulle gå. Genomvåta
af regnet innan vi kommo dit, befarade han att kläderna skulle
frysa och vi omkomma af köld. På erinran om utsikten att
vid ett kvardröjande dö af hunger, svarade Per Olof att man
dör icke af hunger på ett par dygn, men förfryser på ett par
timmar. »Se på Tjåggnoris», sade han och pekade på fjället
midt öfver älfven, »där snöar det». Och så gjorde det verkligen. Och detta den 7 Augusti. Beslut fattades i enlighet
med Per Olofs önskan. Trött, som jag var, kröp jag åter in
bland videbuskarne, drog filten gladligen öfver hufvudet och
insomnade på nytt, trots det snöblandade regnet.
När jag slutligen väcktes var ställningen förändrad. Det
hade klarnat något i vester och på chefens bestämdt uttalade
vilja om resans fortsättande hade Per Olof motvilligt börjat
vidtaga förberedelser dertill. Vi bröto omedelbart upp utan
att förtära en matbit.
Vägen blef småningom bättre och slutligen nådde vi fast,
om ock mycket kuperad, gräsbeväxt dalbotten.
Sömnen hade kryat upp mig och rörelsen satte blodet i
omlopp. Jag var vid riktigt spelande lynne. Per Olof däremot surmulen. I min pojkaktiga uppsluppenhet plågade jag
honom oupphörligt med kitsliga frågor, om det var långt till
Alkavare, om vi där möjligen skulle träffa hans kusiner, om
han trodde de hade mat nog, huru många renar kusinerna
hade och kunde slakta utan att ta sig för nära, om han öfver
hufvud var säker på att han hade några kusiner och de i så
fall några renar etc. Per Olof svarade kärft och mörknade allt
mer. Så hvilade vi en stund. Jag hade satt mig öfver Per
Olofs björnspjut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
