Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genom Dalarne in i Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smakade förträffligt och begåfvo oss sedan under skämt och
sång landsvägen framåt. När vi gått circa 3 km. visade oss
bläckningen till höger den ungefär 9 km. långa skogsväg, som
slutligen förde oss fram till Åsvallens fäbodar vid fjällets fot.
Här var den förnämsta fäbodstugan redan upptagen af turister,
men en gammal gumma afstod sin lilla stuga åt oss för natten,
hvarest vi huserade efter behag, kokade kaffe ett par repriser,
berättade historier, och tiden flög snabbt fram till klockan
half ett. Då började vi uppstigandet i den sommarljusa midnatten,
följde en stund stigen i furuskogen, men klättrade
sedan på måfå uppför det branta fjället. Dit furan och björken
ej förmådde stiga, där vidtogo fält af mjukaste renmossa, hvilka
äfven sträckte sig ett stycke uppåt topparne. Hvad luften
här uppe var ren och lätt, den nästan tycktes bära mig! Med
lätta språng var jag snart uppe på stortoppen, där det blåste
friskt, hvarför jag sökte mig lä bland klippblocken och fann
där en naturlig tron, formad af klipporna; här satt jag nu så
stolt till mods, som vore jag bergakonungen, och de, som
klättrade där borta uppför bergets sidor, voro mina trogna
tjänsteandar, dvärgarne. Och blicken famnade detta väldiga
fjällrike med sina smekande förtoningar från djupaste grönt till
ljusaste blått, och där tjärnar och fjällsjöar lågo likt gnistrande
diamanter på en böljande sammetsrobe. Där långt i norr –
bortom Nipfjället – kunde jag se in i Härjedalen, här i denna
blånande fjällkedja, som sträckte sig åt nordost – sökte jag
urskilja Saltfjället, Sölenfjället, Svuckostöt – och hvad de
hette alla, som skymtade där borta. Nu purprades de lätta
skyarne i öster och solen gick upp kl. 2.30 till hälften insvept
i en rosenslöja, men dubbelt skön just så och gaf lif och
stämning åt taflan. Ännu dröjde vi där uppe ett par timmar,
tills hungern dref oss ned, sedan vi dock först gifvit vår tribut
åt den hög af namnstickor, som samlats år från år i Stenskjulet
högst uppe på toppen. Några af sällskapet samlade
renmossa i sina filtar, och så bar det af ned till fäbodvallen,
dit ett litet husmorsämne bland norskorna skyndat i förväg
och anordnat frukosten, som afåts med häpnadsväckande aptit.
Så en timmes sömn på den svällande renmossan, utbredd i
skuggan ute på vallen, och sedan åter: avanti! När man åter
kommer ut på stora landsvägen, kan man fortsätta denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
