Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På fotvandring i lappländska fjällbygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samma namn och till höger hade vi det granna Tjårro Kiäbble.
Tänk dig snö, i solljuset skinande snö, öfver alla dessa egendomliga
fjällformationer, mellan hvilka myrar och isbelagda
träsk ligga nere i dälderna – tänk dig den absoluta ensamheten
där, långt i fjärran från de stora stråkvägarnes färdevimmel
– tänk, betänk, att icke en människa står att uppdaga, så
långt som synvidden räcker – –.
Kronojägaren blef obehagligt sannspådd, ty snart började
snöförhållandena att te sig allt mera vidrigt. Först kommo
trakter med kvartersdjup snö, sedan blef det allt längre till
botten i drifvorna och till sist befunno vi oss i en sluttning
med gles björkskog, där skaren brast och där vi för hvart steg
sjönko ned till eller ofvan knäna. Och den björkbacken var
då ej måttligt lång heller, vi stretade och knogade, hvilade och
rökte pipa, stretade och knogade ånyo, medan den hvassa fjällvinden
sökte hindra de öfre kroppspartierna och snön de nedre.
Ja, det var sannerligen för galet alltsammans, man visste ej
om man skulle gråta eller skratta, resigneradt gå och trampa
kvart efter kvart eller springa så länge man orkade för att sedan,
tillintetgjord, sjunka ihop i den mjuka drifvan. Värst
var det naturligtvis för karlarne, som hade de rätt tunga näfverkontarne
på ryggen, och allra värst för den af dem, som
turvis trampade upp spår åt de efterföljande. När vi med en
fart att kunna tillryggalägga milen på ungefär 8 timmar hållit
på länge och väl på detta sätt, satte vi oss alldeles uttröttade
ned i snön och höllo krigsråd. Ansågo vi oss böra fortsätta
– det var den stora frågan. Ja, det var tydligtvis litet kinkigt
att komma fram, det märktes nogsamt, men när det visade
sig, att det ändå gick, om än smått, tyckte vi det vara
skamligt att vända om, då vi hade tillräcklig proviant med oss
och hade snön att hvila på. Det kunde också vara trefligt att
hafva ströfvat fram öfver fjällen just nu, då på länge, eller
åtminstone sedan vinterföret tagit slut, ingen velat färdas mellan
byarne; och hela vägen skulle väl ej vara fullt lika öfverflödande
af snö. Karlarne voro verkligen vida lättare att pressa
än jag en stund förmodat, men de voro också präktiga, sega
och envisa finnar. Hade vi nu haft skidor med på fjället,
skulle det emellertid gått som en dans att komma fram, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
