Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På fotvandring i lappländska fjällbygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Killingi, hvadan vi voro synnerligen tillfredsstälda, när vi ändtligen
arbetat oss upp på den alldeles snöfria, kala toppen, hvarifrån
vi hade en utomordentligt storslagen utsikt åt Kaalasjaur
med dess fjäll vid stränderna, åt »järnfjällen»: Kieronavaara och
Luossavaara o.s.v. Azalea och ripriset (Arctostaphylos alpina)
knoppades på försök däruppe på platån, men björken nere på
branterna hade ej ännu kännt safterna strömma något lifligare
i sin stam, den stod helt trankilt kvar i sin fattigmansdräkt
och väntade, att det skulle bli allvar af med våren. På fjällets
hjässa såg jag äfven en hel svärm fjällpipare (Charadrius morinellus),
hvilken jag äfven observerat i Gellivara dagen innan
färden företogs. De mot norr vända stupningarne af fjället
voro till följd af hård skare jämförelsevis lätta att passera, men
så blef det som vanligt allt annat än lätt, när vi väl kommo
ned i björkmarkerna, där det beständiga, tröttsamma »plumsandet»
i snö till knäna ånyo begynte.
Bäst vi gingo där, fick jag se Tsjappes ovanligt intresseradt
syssla med något föremål på snön samt vid vår ankomst
försöka smyga sig i väg med detta, hvilket naturligtvis ej lyckades.
Det befans vara en död, stelfrusen renkalf, som redan
bar färska vittnesbörd om vännen Tsjappes’ förträffliga aptit.
Troligen har kalfven blifvit född här i närheten utan att modern
hunnit slicka honom torr, hvarför han trots kärleksfull
omvårdnad dött härute i ödebygden en frostkall dag – ja, det
är både sorgligt och hårdt, det medgifves, men är ändock en
sak, som under sådana här stränga år ofta förekommer och
ibland blir ödesdiger nog för lapparne. Marschen fortsattes under
något gynnsammare omständigheter, hvadan Tsjappes, som
länge och väl stoltserande följt oss med sin renkalf i mun och
emellanåt knipit sig en bit däraf, till slut fann det alltför besvärligt
att söka vidare fortskaffa bytet och med en saknadens
blick lämnade detta i skäligen söndertuggadt tillstånd.
Icke så långt härefter sade plötsligt karlen från Killingi:
»mie kuulin koiran vissisti haukuvan, meillä pitäs olla lapin
kylä näissä paikkoin! (= jag hör bestämdt en hund skälla,
vi måste ha en lappby här i närheten) – något som också
Tsjappes syntes vilja bekräfta genom att ett tu tre sätta i väg
inåt björkskogen med sådan fart, att han ibland höll på att
blifva lefvande begrafven i snödrifvorna. Trots att vi skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
