Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En sommarutflykt i Bergslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att staden ej häller förlorade på en närmare bekantskap,
därom fingo vi snart öfvertyga oss. I småstäder såväl som på
landsbygden blir den resande ofta föremål för en besvärlig
nyfikenhet, men får ock ej sällan röna prof på en vänlighet
och hjärtlighet, hvartill man i de större städerna har svårt att
finna något motsvarande. Det senare blef vår erfarenhet i
Linde, där vi i rådman H:s gästfria hus tillbragte några angenäma
timmar. Sedan vi för fem kronor förhyrt en liten ångare,
gingo vi ombord på denne och lämnade staden kl. 5 e. m.
Ångbåten förde oss uppför den å (Storån), som förenar Rossvalen
och Linde-sjön, samt öfver förstnämda sjö till Guldsmedshyttan.
Denna led hörde till dem, som ej så lätt glömmas,
sedan de en gång befarits. Det vackra vädret, åns mångfaldiga
slingringar, de lummiga stränderna, växlingen af skuggor
och dagrar, trädens i en mängd olika schatteringar framträdande
yppiga grönska samt – längre fram – berglandskapet till höger
och Rossvalens fagra omgifningar – det ena med det andra
bidrog till att göra denna lilla ångbåtsfärd angenäm och njutningsrik.
Ju mera man närmar sig Guldsmedshyttan, dess mera
kuperad och storslagen blir trakten. Sedan vi landstigit å sistnämda
plats, begåfvo vi oss genast upp till bruket, som vi
dock ej togo i närmare skärskådande. Här finnas eljes gamla
silfvergrufvor, silfverhytta, masugn, såg, kvarn m. m.
På vägen till bruket inträffade en episod, som hotade att
blifva obehaglig. Vi upphunnos af en hop högljudt pratande
slåtterfolk, väpnade med liar och räfsor. Knappt hade de fått
oss i sikte, förrän de började göra sina reflexioner öfver oss.
De tycktes taga oss för vandrande dalfolk – kanske ej så underligt,
då fröken B. var klädd i dalkulledräkt, undertecknad
i slokhatt och ränsel. Vi påskyndade våra steg och kommo
snart utom hörhåll för deras ej alltid så artiga anmärkningar.
Sedermera fingo vi veta att dessa människor ej bodde på bruket,
utan hörde hemma i en afsides belägen trakt, som för sina
invånares råhet kallades »Vild-Sverige». De lära lefva som i
en värld för sig och komma ej fram till mera civiliserade
bygder annars än vid slåttern och för att en eller två gånger
om året besöka kyrkan. – Af ortens egen befolkning blefvo
vi öfverallt höfligt bemötta.
Det mest anmärkningsvärda vid Guldsmedshyttan syntes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
