Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En rundresa i Norrbotten 1891
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka blott för korta stunder visade sig för oss. Detta var
nog en missräkning, ty af det lilla, man fick se, kunde man
märka, att en storslagen fjällnatur omgaf oss.
Snart kommo vi till älfven, som förer Lomijaurs vatten
ned till Langvand. Vid en liten sjöutvidgning af älfven beslöto
vi att koka kaffe, medan litet bränsle ännu var att tillgå.
»Hvad heter denna sjö?» – »Den har s’gu ej någet navn». –
»Då gifver jag den namnet kaffejaur». – Och Peder grinade
bredt och sade på svensk-norska: »det var en rolig gubbe; ha
vi så muntra herrar att följa, vill det gå hurtig over fjeldet».
Färden går vidare backe upp och backe ned, än uppför
en snödrifva, än åka vi nedför en dylik, och så komma vi till
stranden af Lommijaur, som sträcker sig till närheten af riksgränsen. Två tredjedelar af sjöns yta var ännu täckt af is,
men så ligger hon också 2,200 fot öfver hafvet. Snart äro vi
vid sjöns östra ände, och nu blir stigningen rätt brant upp till
riksgränsen mellan Sulitälma och fjället Lairo. Snödrifvorna
ligga allt tätare och de bara fläckarne blifva allt mindre. »Här
går riksgränsen», säger Peder och stannar på en liten kulle,
som var fri från snö. Ur kontarne framtages en butelj rödvin,
som vi spart från nasaförrådet, och en butelj norsk aqvavit,
som vi fått till skänks i Furulund. En bägare rödvin tömdes,
ett »lefve Sverige» höjdes och åtföljdes af trefaldigt hurra, som
gaf eko bland fjällen. Bärarne fingo hvar sin aqvavit och
hurrade därpå. Samma manöver upprepades »for Norges vedkommende».
Sedan vi nu passerat vattendelaren mellan Atlantiska hafvet
och Bottniska viken, bar det raskt utför. Vi gingo tätt utmed
den storartade Sulitälmaglacieren Salajekna, på hvars ytterkant
enorma block af is lågo hopade på hvarandra likson stenar i
ett gigantiskt stenröse. Glacieren har än i dag samma utseende som på G. Wahlenbergs tid. Under sin resa 1807 aftecknade han den från fjället Lairo och en vy däraf finnes i
hans arbete: »Berättelse om mätningar och observationer för
att bestämma lappska fjällens höjd».
Från en stor glacierport i Salajekna utflyter Lairoälf ned
till Pieskejaur, öfversta källsjön till Piteälf. Lairoälf brukar
vara svår att komma öfver (se Svenska Turistföreningens årsskrift 1890, sid. 142). Vi hade dock den turen att söder om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
