Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En sommartur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Höjentorp, har han redan hunnit föra oss alldeles vilse.
Slutligen då vi började tycka, det var eget, att vi aldrig kommo
fram, anropade vi några slåtterkarlar, hvilka gåfvo oss den föga
glädjande upplysningen, att vi gått en half mil orätt väg och
voro nära Öglunda kyrka. Och mycket riktigt, där låg ju den
lilla pittoreska kyrkan med sitt spetsiga torn.
Goda råd voro nu dyra. Väl gåfvo vi hvarandra med
största frikostighet råd i långa banor, – isynnerhet åt impressarion – men om råden voro något vidare goda, det vill jag
lemna därhän. Nå här var nu intet annat att göra än att
vända om, och tack vare en beskedlig gumma, fingo vi reda
på en genväg. Och då hon dertill försäkrade, att det hela
tiden var »sleten väj» d.v.s. tydlig stig ända fram, så verkade
detta, att vi genast kommo i glad turiststämning. Härtill kom,
att stigen var en af de vackraste man kan önska sig, där den
slingrade sig fram mellan miniatyrsjöar fyllda af hvita näckrosor,
öfver löfklädda kullar och genom doftande skogsdungar. Dessutom hade gumman talat sant; vägen var sleten, så att herr
S. kunde få bära packningen åt fröken A. och försumma sina
plikter mot det öfriga sällskapet så mycket honom lysste. Och
det gjorde han ock så horribelt, att han knappt förtjänte den
absolution vi gåfvo honom. I synnerhet hade jag orsak att
vara förargad på honom. Jag hade nämligen ströfvat omkring
i ängarne utmed vägen, plockat smultron och gifvit dem åt
flickorna. Men följden blef naturligtvis, att flickorna fingo en
nära på infernalisk skarpsynthet för hvartenda smultronstånd
i närheten. Nå nu är jag visserligen mycket lifvad för att,
när jag kan, stå unga fröknar till tjänst, men sedan jag varit
inne på ett dussin ängar, och klättrat öfver lika många gärdesgårdar, började motionen blifva väl sportartadt stark; och att
hoppas någon skördehjälp af vännen S. var ej lönt; han var
långt i förväg (men inte alldeles solo förstås). Men då fick
jag ändtligen hjälp af skolgossarne. Glada öfver fyndet af en
mera sällsynt blomma – jag tror det var Cypripedium calceolus
– gingo de villigt på smultronjagt för min räkning. Härigenom
fick jag det angenäma värfvet att spela en liknande roll som
Paris bland de äppelhungriga grekiska gudinnorna. Och han
hade ändå bara ledsamheter af sitt arbete, men det hade inte
jag, – tvärtom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
