Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En sommartur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Gör ingenting alls. Få vi halmbäddar att ligga på, så
äro vi belåtna. Säg, har I, kära mor, lite mat, som vi kunde
få köpa? Vi äro hungriga som björnar.»
– »Mat. – Hva skulle vi bju’ Er. I vill le inte ha smultron och mjölk?»
»Smultron och mjölk! Du store Sankt Anton, sade Ni
smultron och mjölk.»
Vid gummans jakande svar blefvo vi så glada, att vi upphof vo ett härskri och till hennes förfäran dansade en riktig
indiansk krigsdans på gårdsplanen.
Men snart var vår aftonmåltid i ordning: ett stort lerfat
rågadt med smultron, en skål med bitsocker, en kruka oskummad mjölk, och så för hvar och en af oss en tallrik, en träsked och en halfkaka mjukt, färskt rågbröd, – en härlig
måltid, inte sannt? Vi njöto; åto smultron och sockerbitar
med ungdomlig aptit, ända till dess impressarion gjorde den
lilla observationen, att många af sockerbitarna i skålen hade
naggade eller afskrubbade kanter. Detta var nu betänkligt,
då vi litet hvar kände till allmogens vana att bita af åt sig
ett stycke af sockerbiten och sedan lägga resten tillbaka i
skålen. Men då impressarion därtill berättade, hur en gubbe
en dag kom till en hans anförvandt och beklagade sig öfver
och bad om droppar för sin »förgefftade tannevärk», som han
fått därigenom, att hans gumma till ett kalas dagen förut satt
honom att »beta sokkerbetar», d.v.s. bita sönder i småbitar
ett stycke toppsocker, – så var det ett brådt slut på vårt
kalasande! Uj! Vi trodde vi skulle dö, bara vi tittade i sockerskålen, ty sannerligen såg ej hvarenda bit »betad» ut.
En lycka i denna infando dolore var, att vi längesedan
ätit oss mätta. Nu kände vi oss alldeles öfverflödigt mätta.
Fastän våra bäddar redan voro ordnade, hade vi ingen lust
att gå och lägga oss. Kvällen var så vacker; jag tror knappt
vi denna sommar (1891) hade dess like; det var en af dessa
stilla, obeskrifligt sköna, ljusa sommaraftnar, då man kunde
hafva lust att dröja ute, om det så vore hela natten. Medan
vi sitta där uppe framför stugan på kullen, och, insvepta i
våra plaider, tysta betrakta den förunderligt stämningsfulla
utsikten, börjar fröken A. sjunga för oss den ena vackra visan
efter den andra. Hennes klara, rena stämma tager sig alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
