Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten rundtur med ränsel och -- paraply
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi sade farväl till vår artige följeslagare och begåfvo oss
ut på myren.
Och det var alltså detta, som ej var vått! Hur ser då
vått ut, månne?
För hvarje steg vi ta låter det plask, plask, och fötterna
nedsjunka öfver fotknölarne i den våta, mjuka mossan. Hvad
mig beträffar, var jag dock ganska oberörd däraf, ty tjocka, i
det närmaste vattentäta skodon tilläto mig vandra tämligen
torrskodd genom denna nordiska Jordan. Värre var det för
en annan af vårt sällskap, som var iklädd kängor af – handskskinn.
När hon hunnit halfva myren, var också halfva foten
ute, och intet annat val återstod för henne än att bokstafligen
»traska på i ullstrumporna».
Emellertid voro vi snart öfver denna farlighet och fingo
känna fast mark under fötterna – hvilket var behagligt nog –,
kommo åter in i grönskande skog och hade att passera ett
ganska långt stycke genom manshöga ormbunkar. Så rik växtlighet
på ormbunkar har jag aldrig observerat vare sig förr
eller sedan. De voro charmant vackra. Det skulle varit något
för våra unga fruar att pryda sina hem med! Men nu växa
de högt uppe i fjället, där inga unga fruar finnas, så de få
nog stå där oberörda och ostörda, vaggande sina veka stänglar
för vinden, lyssnande till suset i skogen och fåglarnes kvitter.
Från byn Håcksjö – sista byn i Ångermanland – till
Björkvattnet måste vi taga vägvisare.
Såsom redan är nämndt, finnes från Lungsjön ingen körväg, utan
allt som skall transporteras dit eller därifrån sommartiden
måste bäras på ryggen. Svårast är det, upplyste vår
vägvisare, när någon dör på sommaren. Den döde måste då
också bäras till Lungsjön för vidare befordran ned till Ramsele.
»Men det är sällan någon dör på sommaren; dör någon,
så är det mest på vintern», tillade han.
»Här är då ej mycket sjukligt?» anmärkte vi.
»Nä då», ljöd svaret, »vi ha ju så långt till doktorn, ända
till Backe.»
Vägen från Håcksjö gick till en början genom dunkel
barrskog, tillräckligt dunkel nu på kvällkvisten, därefter genom
våta myrar, men detta generade oss nu ej längre. Tvärtom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
