Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten rundtur med ränsel och -- paraply
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upplyste oss om, att man blir mindre trött att gå skogsvägar
än landsvägar, ty det är mera »maschas» att gå i skogen,
emedan man där aldrig sätter ner fötterna så jämnt som på landsvägen.
Under vår väntan på middag vid Skyttmon underhöll oss
värdinnan – en af millionärgummorna. Hon skulle naturligtvis
ha reda på först och främst vårt förhållande till Frälsningsarmén,
vidare hvarifrån vi kommo, ja, hela vår lefnadshistoria. Vid
underrättelsen om att en utaf oss var stockholmska blef hon
mäkta förtjust, skyndade efter ett album, öppnade det och bad
henne säga, om hon igenkände något af porträtten på den uppslagna
sidan i albumet.
»Nej.»
»Jaså, inte de’? Känner hon inte den här?» frågade hon,
visande på en elegant dam. »Känner hon inte henne, då ä’
hon aldri’ från Stockholm. De’ ä’ ju kassörska’ på Berns salong,
vet ja!»
När man närmar sig Mårdsjön, är man innne i den
storslagna, vackra jämtlandsnaturen, hvars skönhet är i ständigt
tilltagande under vägen till Stugun. Denna vackra, ovanligt
ståtliga bygd med sina palatslika hus, inneslutande de idoga
millionärerna, var visserligen behaglig och angenäm. Emellertid
började dock omsider denna penningeöfvervikt blifva
riktigt tryckande för oss, stackars fotgängare, hvarför vi skuddade
Stuguns stoft af våra fötter och skyndade längs Gesundsjöns
strand ned mot Döviken.
Vägen utmed denna sjö var förtjusande genom de hänförande vyer man
hade öfver densamma, genom de stora, präktiga skogarne, som snarare
påminde om prydliga parker än villande skog, med väldiga furor,
höjande sina sekelgamla kronor mot den strålande, blå himmelen.
Det höga, lodräta Stadsberget passerade vi med »hjärtat i
halsgropen» af förskräckelse för ramlande stenar. Kommo dock
lyckligt förbi och nådde strax därefter de vackra, gudomligt
vackra Krångedeforsarne.
När man står nere vid forsarna och ser denna väldiga
vattenmassa med dånande fart störta utför, skummande och
brusande så underbart lockande, så gripes man af svindlande
begär att störta uti, att följa med, att vaggas fram på dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
