Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om proviantering för turistfärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
<h1>Om proviantering för turistfärder.</H1>
Af D:r <B>Max Vogel</B> i Meran,
Svenska Turistföreningens Generalombud i Österrike-Ungern.
En turists förplägning har att rätta sig efter näringsteorierna
och efter erfarenhet inhämtad under vandringar och
expeditioner, men måste äfven taga hänsyn till det utrymme,
som ränslar och väskor ha att erbjuda.
Näringsteorierna hafva sedan Liebigs tid undergått stora
förändringar. Det af denna genialiska kemist för en normal
människa uppställda höga behofvet af ägghvita och kväfve, har
visat sig vara en villfarelse, och har af Molscott och Voit,
samt nyligen af Hirschfeld blifvit faststäldt till 40 gram för
människa per dag. Det är icke omöjligt att en frisk människa
skulle kunna nöja sig med ännu mindre ägghvita dagligen,
och det är därföre oriktigt att vid beprisandet af näringsmedel
alltjämt framhålla kväfvet. Liebigs, såsom falsk erkända lära,
inverkar dock genom auktoritetstro ännu så betänkligt, att
mången sträfvar efter så kallad roborierande diet. Nu för tiden
förtär man i allmänhet alltför mycket ägghvita i kött, ägg,
mjölk, ost och alla möjliga extrakter och konstprodukter.
Man har emellertid lärt sig, att de s. k. kolhydraterna:
stärkelse, socker och fett, äro fullt lika berättigade näringsämnen
som de kväfvehaltiga substanserna. Man har ända till sista
tiden förbisett – såsom kemiskt ovägbara – den höga betydelsen
af de aromatiska föreningarne hos de så kallade luktämnena,
hvilka mäktigt reta aptiten, verka på slemhuden och
kittla gommen, samt äfven - såsom stridande mot fysiologiens
så högt uppburna förbrukningsprincip – de fyllnadsämnen,
hvilka, genom tryck och retning af tarmens peristaltik, indirekt
bidraga till matsmältningen. Att man slutligen i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
