Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bland högfjällens växtvärld (med sexton illustrationer), af Gunnar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på hur annorlunda de friska fargerna kontrastera mot den
nakna jorden, de mörka skiffrarna och de ödsliga laffälten, än
mot låglandets dämpande jämna grönska. — De olika
blomfärgernas förhållande synes af den beräkning som gjorts, att
mot Skånes 76 °/o gula och hvita blommor kommer
Finmarkens 80 °/0, under det att de röda och blå utgöra respektive
24 och 20 °/0. Med rätta har man emellertid gjort
uppmärksam på, att om man vill bedöma blomfärgen bland
fjäll-blommorna, man äfven bör taga hänsyn till den riklighet, i
hvilken de olika arterna uppträda. Gör man det, finner man
att jämte hvitt, rödt spelar hufvudrolen, dock ej så att förstå,
att förhållandena här skulle vara synnerligen gynsamma för
utbildningen af denna färg, utan så, att ljungväxternas
individrika skara ge sin färg — den röda — åt floran häruppe.
Af de fyra faktorer, form, färg, storlek och lukt, som spela
en rol för insekternas besök, återstår nu endast den sista —
lukten. Ha fjällblommorna i allmänhet lukt eller ha de det
inte? Därom äro de lärde oense, och utslaget får väl
hän-skjutas till kommande undersökningar. Under det somliga
påstå att »välluktande blommor i våra fjälltrakter äro ganska
få> (Chr. Aurivillius), så luktar för Lindman en stor mängd
af nejlika, honung och vanilj. Han tyckes dock anse att
botanister öfverhufvud ej äga luktsinnet i någon högre grad,
ty han säger att Dmånga botanister skola kanske ej återfinna
den karakteristiska doft, jag nedan för någon växtart
beskrif-ver, men med normalt luktsinne skall det alltid vara möjligt».
Vi ha nu i korta drag sökt följa de medel de högnordiska
blomväxterna äga för att försäkra sig om en i möjligaste mått
riklig och välutrustad afkomma. Naturens karghet har äfven
i detta afseende spelat in och alstrat förhållanden, t. ex. en
ganska utbredd själfbefruktning, till hvilka sydligare näjders
växtvärld ej är hänvisad. Hvilka de slutliga under
generationer genom årtusendena hopsummerade resultaten till sist
blifva kunna vi ej säga, men för växten, som individ
betraktad, har härigenom medel vunnits till en i förhållande till den
korta sommaren förvånande rik och säker frösättning.
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
