Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bland högfjällens växtvärld (med sexton illustrationer), af Gunnar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi känna nu de stora dragen af fjällflorans uppkomst och
sättet för dess fördelning till de ställen, där den nu finnes,
men hvarje fjäll vandrare väntar helt säkert också svar på
frågan hur det kommer sig, att arternas fördelning uppe i fjällen
är så olika? Öfver milsvida områden vandrar han fram utan
att finna annat än fjällhedens ljungväxter, lafvar och mossor,
då plötsligt scenen ändrar sig och floran blir rik på verkliga
fjällblommor, blommor med färger, arter, öfver hvilka hvila en
doft af estetik, oaser i öknen, där ögat frossar, och kring hvilka
minnet dröjer. Det är hvad den norske botanisten Blytt
kallar Dryas-formationen, som vandraren påträffat. — Det är
isynnerhet fyra arter, nämligen Dryas octopetala, Salix reticulata,
Thalictrum alpinum och Carex rupestris som så att säga ge
tonen åt denna flora. Vi skola ej räkna upp arter här, blott
erinra om namnen Sedum villosum, Oxytropis lapponica,
Pe-dicularis-arterna, Veroni ca saxatilis, Gentiana tenella m. fl. för
att väcka minnen hos de få, som ströfvat öfver fjällen fram
mot Sulitälma och bort till Virijaure och Vastenjaure eller de
ännu färre, som förirrat sig ända bort till Torne träsks
vattenområde. — Oaserna äro artrika mer och mindre; ju längre
man kommer mot norden ju färgrikare och intressantare blifva
de, men öfverallt från längst i söder till längst i norr finna vi
dem på sådana ställen, hvilkas fysiska förhållanden äro i viss
mån afvikande från de allmänt rådande. Först böra vi
emellertid erinra om att vägarne för särskildt dessa arters vandring
till sina nuvarande växtplatser torde ha varit först kusterna
och sedan de stora fjälldalarne. På de ställen af det klimatiskt
gynnsamma området, där de under denna vandring påträffat
en berggrund, som varit lös, d. v. s. bildad genom förvittring
af skiffrar, kalkstenar och dylika bergarter, således rik på lätt
åtkomliga mineraliska näringsämnen, där ha dessa fjällflorans
aristokrater, som fylka sig kring Dryas och Salix reticulata,
slagit sig ned, lämnande fjällviddernas vindpiskade ödemarker
åt de förnöjsamma parias, som bilda massorna. En annan
faktor, som också möjligen har en ej obetydlig rol vid denna
fördelning, är att de varma fuktighetsfyllda västanvindarne, hvilka
om våren väcka växtlifvet allt för snabbt, afkylas och beröfvas
sin fuktighet af de stora glacierområden, som ligga väster om
de rikaste fyndorterna för vår högalpina-flora. Isen och kölden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
