Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genom Ume älfs dalgång till Atlanten af Richard Melander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Farväl, Koppsele, du enda modiga, konservativa,
traditions-trogna kvarlefva i dessa bygder från den tid, då lappen rådde
öfver skogarna och fiskevattnen och lefde sitt fria, lyckliga och
väl alltför själfrådiga lifl Eva-Kajsa och Willax (Wilhelm),
det gamla paret, ämna icke lägga af lappdräkten, om de än
äro nog fördomsfria att af en högre kulturs håfvor hålla till
godo med paraply och rymliga söndagshandskar. Karin och
Nila (Nils) i kåtan bredvid hålla dem troget sällskap i
lefnads-vanor och åsikter, och detta fastän Karin varit ända till Wien
och förevisats på en utställning.
»Lycka på resan!» ropade lilla Eva-Kajsa, där hon stod
vid sin kåta, skuggande med handen mot solen, som nu börjat
genombryta molnmassorna. Vi skreko »tack, Eva-Kajsa!» så
godt vi orkade, men om jag rätt haft en mistlur att signalera
henne med, skulle hon icke haft någon behållning däraf, ty
den svarta och de fem grå hade sett oss fara — och de ville
önska oss lycklig resa på sitt sätt.
Fnöskberget, som nära härintill höjer sig utan konkurrens
öfver det tämligen vilda landskapet, är den första nämnvärda
påminnelsen om fjällvärlden. Dess topp går visserligen endast^
bortåt 600 m i höjd (öfver hafvet nämligen; Malåns yta
ligger, vid kyrkbyn, 304 m), men den är kal och ofta nog iklädd
molnhätta. Utsikten därifrån är särdeles vidsträckt och
bereder den vetgirige en god typisk bild af naturen i denna del
af Västerbotten — öfvergången mellan låglandet och fjällbygden.
Vi togo snart land, sade farväl till Samuel Bergströms
präktiga båt och kände oss rätt belåtna med att få använda
benen en stund. En renflock låg vid stranden, då vi landade.
Ett rop kom den att sätta af inåt skogen. Är man van vid
att af idislare se endast kor och oxar med dessas på behag
föga anlagda rörelser, måste man känna sig lika öfverraskad
som tjusad af renens obeskrifligt elastiska, ädla språng. Med
nosen framstucken förstår han att genom knappt märkbara
små vaggningar af hufvudet klarera sin väldiga krona för alla
grenar och stammar äfven i den tätaste ungskog, och detta
under skarpaste traf.
Hvad a det nu? Nilsson hade stannat och höll på att
afbörda sig konten. Det var en gren af Malån själf, som här
lagt sig på tvären, afklippande gåffgstigen genom ett vått snitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
