Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genom Ume älfs dalgång till Atlanten af Richard Melander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drömde, neckrosbladen döko och vände på sig, när båten for
in bland dem, änder plumsade och piskade vattnet under den
låga flyktens snabba vingslag, och en och annan lom satte af
som en pil genom, rymden.
»Där uppe», sade Holmgren och pekade åt
strandsluttningen, som vi följde, »där har jag björnen. Jag såg spåren senast
häromdagen och ska* väl försöka få honom, innan han kryper
in för vintern.»
»Finns här godt om björn?»
»Åh-ja, men bättre då i Gautsträsk. Det ä’ ett björnhål.
För resten sköts det i Sorsele socken i fjor åtta stycken.»
Det var mörkt, då vi hade rott den andra sjön i ända.
Och nu hade vi en styf halfmil fram, och af den väg, som
finnes utprickad på Kjellerstedts karta, fanns icke ett spår.
Möjligen har den funnits; kartan är ganska gammal. Holmgren
hade gått genom skogen vid dager, då också svårigheterna äro
försvinnande små; nu såg han icke mer än vi, men han hade
en ofantligt uppöfaad instinkt, och denna blef vår lykta.
»Där ä* vår lots», sade han och pekade mot en
bergformation af tre toppar just där himlen var mest gul; »under den
lägsta eller västra af de tre kullarna ligger Abborrberg».
Och så började vi. Konten skimrade svagt framför oss,
försvann och syntes igen. Holmgren gjorde underverk, for hit
och dit bland snåren för att med en enda ofelbart dömmande
blick utvälja den bästa möjligheten att komma fram.
Hufvud-riktningen behölls, äfven när icke en skymt af lotsen-berget
syntes. Uppfor små backar, utför likadana, öfver ljusare fläckar
af äng och omkring mörkare, hvilka de sjunkande fotterna
an-gåfvo som myrmark, öfver otaliga kullblåsta stammar och
under täta furuhvalf, där hvarje kvist var en osynlig fasthållande
arm — mörkare blef det — ingen måne, endast en och annan
blek, ljussvag stjärna — fuktigt i träden efter regnet och surt,
surt, surt på marken — framåt steg för steg, tungt och
långsamt och instinktlikt försiktigt, enär hvarje felsteg kunde ha
en fotvrickning till följd, särdeles för kvinnliga fötter, men ännu
höll humöret sig friskt — icke minst det kvinnliga humöret.
Holmgren, den trogne, präktige Holmgren, fann alltid en
möjlighet att komma fram, där det syntes svartast, och in-
Sv. Turistföreningens årsskrift 189i. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
