Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turistfärd Siljan—Städjan—Hede—Storsjön af Anna-Stina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som storligen förundrade sig öfver oss. — »Att ni törs gå så
här ensamna, utan att åtminstone ha hvar sin fästman med
er. Men det förstås, när man inte är skogsrädd, så går det
nog, och vi ha då kritterna ute i skogen hela dagame, och det
händer dem aldrig något nu för tiden.» — Gumman hade en
systerdotter, en äkta backfisch i säterjäntoskepnad. Hon flög
ikring i rummet och slet sin moders stickstrumpa ur hennes
hand. Mor lät strumpan ligga, log belåtet åt sin vackra,
muntra flicka och bad henne hämta sin guitarr. Nu aflöste den
ena sången den andra. »Den trogne Kuno» »Aldrig vill jag
gifta mig» m. m. sjöngs med känsla och uttryck. Som
åhöra-rinnor sutto där ett par utmärkt vackra jäntor, de hade så
mycket skämt för sig, skada, att vi ej kunde förstå ett ord.
Denna stuga var kanske den allra trefligaste af dem vi sett,
med hyllor kring väggarne i målade mönster. — Sedan vi
lämnat Vasselnäs var det snart slut på den praktfulla skogen
med sina uppfriskande källor och små trollska sjöar. Stigen
gick nu ner i dalen, men dessförinnan hade vi, sittande på en
vindfälld furustam, sett Älfdalens by djupt under oss. Dit
ner var dock drygare marsch, än vi väntat oss, och stor blef
därför glädjen, då vi plötsligt stötte på kyrkan och sålunda
befunno oss midt i byn, helt nära den utmärkt trefliga
gäst-gifvargården. Styfva i lederna voro vi nog, men lyckliga öfver,
att vi haft en så härlig färd i stället för den säkert mindre
trefliga landsvägen. Kanske tar denna väg en half dag längre
tid, men det är den väl värd.
Vi väcktes tidigt nästa morgon vid, att vår dörr öppnades
och någon stack in hufvudetoch frågade: »År bocken hemma?»
Vår dörr gick, enligt svensk gästgifvargårdssed, icke att stänga.
Vi stannade den dagen i Ålfdalen, dels för att rasta, dels för
att vänta på skodon, som, tack vare en skomakares svek och
bedrägeri, aldrig kommo. Turist! sätt ej din lit till skomakare,
ty de äro ena skälmar. I handelsboden köpte vi hvar sitt par
smertingskor, som för den ena af oss blef till verkliga
»smär-tingsskor». Flere gånger under dagens lopp kom folk och
frågade efter »bocken», och till slut fingo vi klart för oss, att därmed
menådes vår värd, hvars namn, Bakken, på älfdalsmål lät så.
Från Ålfdal till Särna visste vi, hvad vi hade att vänta,
»det blir långsamt», »oj, ska’ ni gå den långa skogen?» hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
