Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Piteå till Bodö af Odal Ottelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att gnaga i ordning rensenor till kängskosöm och än ifrigare
sysselsatt med nyheterna från byn — eller ännu hellre såsom
du var, när du med ett soligt leende öfver ditt godlynta
ansikte rodde tillbaka till ditt ensamma lif därborta, så olikt
vårt, tillbaka till din lilla — och ändå så stora värld!
Innan aftonen voro vi framme i Ljuslräsk, där vi fingo
ett alldeles förträffligt logi och en synnerligen välsmakande
kvällsmåltid. Vid åsynen af de trefliga, prydliga gårdarne och
inför den vänliga och rikliga gästfriheten, glömde man alldeles,
att man här var uppe i »Marken». Men när vi följande
morgon skulle begifva oss i väg, fingo vi en kärkommen
påminnelse därom: våra kängskor voro »lappstoppade», såsom det
heter, d. v. s. höet var ej utan vidare dithopadt, utan
omsorgsfullt instoppadt i form af en sko, som slöt kring hela foten.
Nu ställdes färden till Lommtråsk och därifrån till
Otter-liden på en stundom rätt mödosam väg, som lyckligtvis — i
likhet med vägen till Ljusträsk — var spångad. Från
Otter-lidens på en höjd belägna gårdar, har man en vacker utsikt
öfver Otterträsk, rätt typisk för den nedre delen af Pite
Lappmark. Ögat mötes här ej af de storslagna fjällen och präktiga
snöbergen, som högre upp förläna landskapet en så majestätisk
karaktär; här bar naturen något mindre storartadt, men mera
drömmande öfver sig, och när man ser de lugna, spegelblanka
träsken med deras klara återspegling af stranden, där smärta,
höga granars allvarsamma färg bildar en egendomlig motsats
emot de hvitstammiga björkarnas spädljusa grönska, och när
då icke ett ljud stör den underbara ro, som hvilar öfver det
hela — då känner man, att man är inne i ensamhetens trollska
land, och icke utan en fläkt af vemod tänker man på den
kommande tid, när kulturen här gjort sitt intåg med stenkolsrök
och ånghvisslor, och de hvita björkarna kastas i gapet på
slukande maskiner. Då har af det där stillsamma lappbarnet,
som nu halfvaket drömmer så fagert under sommarnattens sol,
blifvit en man och för visso en nyttig man, men enslighetens
vackra ro och det ljusa, drömmande draget har för alltid
utplånats från anletet. — Ja, i sådana där drömmar kan man
försjunka, när man sitter allena en sommarkväll i
ensamhetens land.
Efter att i Otterliden ha drömt och sofvit, sofvit och drömt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
