Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som nämligen prompt ville bjuda mig pft ett glas mjölk, innan
jag fortsatte min vandring.
Jag skulle nu lämna landsvägen och slft in på en liten
skogsväg, som förde tvärs igenom denna del af Tiveden ned
till Granvik vid Vettern; och sedan jag väl kommit dit, hade
jag blott halfannan mil till Karlsborg; men härtill kom ju
ännu en halfmil, därifrån jag stod och till Granvik, sålunda 2
mil kvar, bara 2 mill
Uen åkningen och mjölken hade piggat upp mina
domnade lifsandar, och trots att solen nu stod så godt som högst,
klockan var nämligen nära ett, bar det gladligen af in i den
dunkla skogen. Här blef jag genast från början angenämt
öfverraskad af det faktum, att vägen, som för mig beskrifvits
såsom varande under all kritik, befanns vara helt nyligen
upplagad, så att den godt tillfredsställde alla rimliga anspråk på
en skogsväg i dessa trakter. Den friska skogsluften och
skuggan, som de ofta tätt invid vägkanten stående träden skänkte
mig, gjorde ock sitt till, att färden tills vidare åtminstone gick
lätt nog. Jag fick för öfrigt föga tid att tänka på trötthet eller
värme, ty det ena vildare och mäktigare natursceneriet efter
det andra ^började snart visa sig för mina hänryckta blickar.
Ån var det höga bergväggar, krönta med väldiga granar och
furor, och med lösryckta jätteblock hopade kring sin fot, som
stängde utsikten åt ena sidan, under det jag åt den andra
kunde låta mitt spejande öga fara vida omkring öfver kärr
och moras, öfver skog eller kala klipphällar; än framglimmade
en liten skogstjärn med några löfträd och buskar kring
stränderna, men liggande djupt nere emellan höga skogklädda
berg-massor, var vattnet dock mörkt och dystert; ej ens en eller
annan solstråle, som letade sig väg ned till vattenytan, kunde
göra taflan mera leende. Nej vild, dyster och ödslig förblef
den, mycket ödslig, men dock — hur storslagen och verkligt
gripande. Ingen männniska syntes till i hela nejden, inga
människoboningar kunde upptäckas ens i det aflägsnaste fjärran;
allt var obygd, ursprunglig och ödslig, ett stycke af den gamla
Tiveden sådan densamma öfver allt var, innan yxa och såg
och vinstbegär började att på sitt vis civilisera urskog och
vildmark.
Man blef allvarligt stämd i denna naturens stora högtids-
8v. Turistföreningens årsskrift 1894. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
