- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1894 /
123

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

riktning, säger det sig själft, att vägen icke kan vara så
mödosam, som då man går tvärs öfver landet och bergen.

Naturskön kan man ju icke kalla denna väg; då stigen
aflägsnar sig något längre från älfven, är han tvärt om ganska
ödslig; men från de punkter, på hvilka älfven och stränderna
synaa, har man stundom vyer af hänförande skönhet, om än
det dystra och vilda gifver taflan dess totalintryck.

Det mest sevärda på denna vägsträcka är det naturens
under, som lappen gifvit namnet Moshus horso, en ofantlig
remna i berget af sannolikt flere hundra fots djup, hvars svarta,
hemska gap synes vida omkring. Denna egendomliga
naturbildning är ty. värr mycket svåråtkomlig, enär den är belägen
på älfvens norra strand, skild från vår väg af vilda forsar.
Vill man på nära håll se klyftan, som sträcker sig ungefar 1
kilometer från stranden inåt berget, så går det bäst med
utgångspunkt från Sarkavara by. Mången klyfta finnes i
Lapplands ödemarker, där lappen fordom offrat åt sina afgudar,
men något sådant berättas icke om Moskus korso. Både
människan och de vilda djuren tyckes denna hemska afgrund hafva
ingifvit en oöfvervinnelig fasa.

Framkommen till Ligga är man åter inne på turistens
allfarväg.

* *

*



Det är i allmänhet ett mycket vanskligt företag att söka
reda sig utan vägvisare i Lapplands ödemarker, äfven om man
gått samma väg en eller annan gång förut. Råkar man i
villrådighet vid en korsväg, så väljer man i nittionio fall utaf
hundra den orätta vägen. Och äfven där vägen är som allra
tydligast, och man icke löper fara att komma in på någon
sido-väg, händer det allt för ofta, att den präktiga vägen, där man
känner sig så säker, helt tvärt leder ned till en myr, där han
spårlöst förlorar sig i den glesa, vattendränkta starren. Nu
står man där. I lyckligaste fall kan det nu hända, att man,
efter att hafva öfvervadat myran, genom sorgfälligt letande,
återfinner’ vägen på andra sidan, tack vare någon bleckning,
eller — såsom lappmarksbon säger — »text» i ett träd, eller
med ledning af några svarta, djuptrampade spår vid myrkanten,
där gräsvegetation saknas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:51:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1894/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free