Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På afton höll pastorn sista föredraget under sitt besök för
denna gång, och man syntes lyssna med uppmärksamhet: om
intet oförutsedt tillfälle yppade sig, skulle man ju nu få vänta
ett helt år, innan här härnäst någon ordets förkunnare läte
sig höra. Följande morgon anträddes återfärden. Skilsmässan
kändes rätt svår. Vi hade blifvit goda vänner under de dagar
vi varit tillsammans, byns invånare och vi, som nu återvände.
Där satt en tår i ögonvrån på den gamle, just densamme som
gifvit mig de ofvan meddelade notiserna om ortens klimat, och
hans röst vibrerade märkbart, då han vid skogsledet, dit han
följt oss, bjöd oss farväl.
Komna upp på fjällslätten, kunde vi icke afhålla oss från
att göra en afstickare upp på Stora Uckuvålen, som synes föga
lägre än Städjan. Utsikten stod icke heller mycket Städjans
efter. Intressant var att såsom på en karta följa Fjätälfvens
vindlingar ända upp ifrån dess ursprung. Norr och nordväst
upp syntes flere Qällgrupper, på Städjan bortskymda, som ännu
voro till stor del öfverhöljda af snömassor, liknande ofantliga
väfvar, utlagda till blekning af någon bergens drottning. Äfven
på helt nära håll syntes en rad skimrande hvita drifvor uppe
i Häggingsfjället, ur hvilka Härjeån säkerligen suger sin första
näring. Redan strax ofvanom Löfhögen alldeles intill vägen hade
likaledes en drifva glömt sig kvar. Nedåt Särnabygderna i Dalarne
hade man ock från Stora Uckuvålen öppen synvidd. Äfven nu,
likasom på bortresan, var vädret härligt, solen sken varm och den
upphettade luften dallrade öfver de kala hedarne. »Det er vel
noget til Solskinsdagl Det glitrer for og det glitrer bag 1» Fast
vi lefvat snart en vecka i fjällnaturen, äro vi långt ifrån ännu
blaserade. Tvärtom, äfven nu bemäktiga sig oss
stämningsfulla tankar. Då man står på en höjd uppöfver en myllrande
stad eller en tätt befolkad slätt, uppstiga dånet af
hammarslagen ur smedjorna, bullret af vagnar, som rassla öfver gator
och vägar, de gälla signalerna från lokomotivets ånghvissla
och tusen andra obestämbara, förvirrade ljud, alla såsom
vittnen om det lif och den äflan, som rörer sig därnere. Här
förnimmes visserligen intet af allt detta, men det tyckes oss
som på luftens vågor bures hitupp ur de dunkla dälderna i
djupet de sånger, som födts på folkets läppar, de sagor, som
sedan hedenhös fortplantats från släkte till släkte; här simma i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
